september 2013 archive

Varför förstod jag inte?

Det fullkomligt väller in mail med era historier. Jag är så oerhört tacksam för att ni vill dela med er! Jag kommer publicera alla era berättelser här men en i taget så ni andra hinner läsa och fundera. Glöm inte att kommentera/peppa/stötta/och diskutera i kommentarsfälten <3

—————–

Hej Karin!

Som ett sammanträffande bokade jag en läkartid dagen innan du dök upp hos Malou. Hade då just bestämt mig för att det får räcka nu. I över tio år har jag trott att jag tillhör de psykiskt instabila. De svaga som inte kan behärska sig och totalt saknar impulskontroll. Jag har skämts över detta, men tröstat mig med att det sker bara ibland…det vill säga ungefär en gång varje månad!!

Hur kan jag då inte ha sett sambandet mellan dessa månatliga härdsmältor och min menstruationscykel?? Nu känns det nästan pinsamt uppenbart. Men varje gång jag går in i en ny destruktiv period så hinner jag trots denna medvetenhet drabbas av tvivel och börjar varje gång undra om det ändå inte är så att min sambo är ett svin. Att han egentligen är den värsta människan någon kan leva med. Att han förstör mitt liv genom att trigga mig till att kasta en tallrik rakt genom rummet, eller får mig att ligga ihopkrupen i sängen och gråta tills kudden drunknar. Om inte hela världen konspirerar mot mig och är allmänt sjuka i huvudet och fullständigt inkompetent. Eller om jag kanske trots allt drabbats av den där depressionen jag funderat över så många gånger förr.

Sen kommer befrielsen…exakt i samma sekund som mensen kommer så får jag som ett rosa skimmer över hela mig. Jag inser att jag har den finaste mannen i världen och den bästa dottern. Jag börjar småtralla för mig själv och tycker att livet är allmänt lättsamt och skönt. För den som sett mig dagen innan så skulle diagnosen multipla personligheter eller schizofreni ligga nära till hands.

Nu får det som sagt räcka. Jag har läst på allt jag kan om olika behandlingar, och kommer kräva att få medicinera bort det värsta med någon typ av SSRI preparat. Helst skulle jag vilja käka testosteron i stora mängder och slippa mensen och ägglossningen helt och hållet, men det känns så trist med skäggväxt och basröst som biverkan :) skämt åsido. Tack för att du satte ljuset på så många kvinnors mörka hemlighet. Du är väldigt modig som gör det här och jag förstår precis din skam och det obekväma med att bli ”hon som snackar pms” i tv. Men det är ju som sagt våra liv det handlar om, och de som ska vara nära oss.

Det var min historia, som jag tyvärr inte kommer skriva under med mitt namn eftersom jag fortfarande står kvar med ena benet i skamvrån och inte har berättat om detta för någon människa tidigare.

// Jane Doe

Ångest

20130929-144350.jpg

Vaknade kl 6 imorse av att jag kände att den är på gång. Ägglossningen. Den Tiden I Månaden. PMS-tajm. Och även om jag fått hjälp med SSRI och progesteronsalva och de senaste månaderna varit lugna är jag ändå så rädd. Tänk om pms:en kommer tillbaka igen. Att medicinen slutar fungera?

Hittills har allt jag provat fungerat i några månader men sen har det kommit tillbaka. Och varit värre. Inte bara för att det blivit djupare svackor men också för att jag inte varit beträdd och kunnat förbereda mig. Efter bråk och tårar och kaos har jag insett ”jaha pms:en är tillbaka då förstår jag”. Men då är det försent.

Ligger och tänker och känner efter. Är jag inte lite irriterad? Känner mig lite låg? Eller är jag trött bara? Plötsligt känner jag mig så himla ledsen och arg över att det blir så här. Igen. 12 gånger om året. År efter år. Snyftar lite i kudden tyst så inte sambon vaknar. Jo det är nog lite pms -varning. Eller?

 

Evas historia

Hej Karin

Först och främst bra med bloggen, folk fattar verkligen inte hur jobbigt det kan vara. Min historia kan du hitta här nedan utan omskrivningar, lite hur det kan vara bara och jag behöver inte vara anonym. Jag gråter medan jag skriver det bara för ja jag skäms och vet hur illa jag har behandlat folk men är samtidigt är jag stolt över att jag faktiskt kunde formulera det utan ens en enda liten vit lögn, sanningen smack rakt i ansiktet och sanningen kan ju va jobbig ibland. Jag är 36, fick min dotter en månad innan min 33 års dag och mådde kalas under graviditeten. Min mens fick jag tillbaka när hon var bra precis 3 månader gammal och mina besvär, som jag haft även innan graviditeten, blev allt värre och värre… So here it goes, my naked truth…

Jag vet inte om man kan kalla det för ett liv med pms/pmdd/pmds. Det är mer ett cykliskt liv som avbryts av den värsta och mörkaste av mardrömmar man kan ha där man dör och uppstår som Fenix fågeln om och om igen och man är lika förvånad varje gång att både jag och min omgivning har klarat av det. Det är helt oberäkneligt, jag vet att det kommer, jag vet när det kommer, det är oundvikligt, som en lejoninna. Ta mig, ha mig, älska mig och jag är jag som jag borde vara fram till ägglossningen för att blixtsnabbt gå över till ge fan i mig och stick och brinn!

Det börjar smygande 1-2 dagar innan ägglossning för att bara stegras i intensitet och jag vet inte i vilken form det yttrar sig från gång till gång. Ena sekunden är man aggressiv, förstör saker, letar konflikter, somnar och vaknar arg för att nästa vara paranoid, tro det värsta om allt, känna sig värdelös och otillräcklig, gråta, skälla, anklaga andra, anklaga sig själv och vara allmänt omöjlig. Suget efter vissa saker som ost, choklad, saltlakrits mm stegrar, vätskan ansamlas i kroppen, tuttarna gör ont, man känner sig fet ful oälskad. Hur kan nån älska nån som är som mig? Huvudet bultar av tankar, bröstet sprängs av känslor och man lider. Lider för man mår skit, lider med sin omgivning som får ta all skit, lider med sitt lilla vackra barn som får se sin mamma svart i ögonen när hon spiller mjölk vid middagen, som skriker åt henne ”men va fan gör du, det fattar du väl att du spiller om du ställer glaset på kanten!!” Lider med henne när jag ser hennes rädsla och osäkerhet i blicken, hör hennes desperata ”förlåt mamma, förlåt, det va inte meningen”. Lider med mannen som jag blir förbannad på och fräser åt att man fan ska lära sig saker när han bara försöker trösta mitt barn som jag gjort illa genom att säga till henne ”men du det är bara att torka upp, det är ju ingen fara, det är bara mjölk. Älskling man spiller ibland”. Det är en isande kyla mellan oss i köket när vi dukar undan. Han vet att ta upp det gör bara saken värre men jag kan inte låta bli så jag hittar på nått annat om diskmaskinen eller ordningen i skåpen, tvätten eller nått annat oväsentligt som gör att jag kan få skrika nått, säga nått som jag vet sårar som gör att jag får mothugg och som leder till att jag drar på mig skor och jacka smäller igen ytterdörren så hårt jag kan och har gjort det så många gånger att mitt D i efternamnet på dörrskylten har hamnat på sned och lämnar lägenheten springande tre trappor ner ut på gatan och fyller lungorna med luft. Jan vill bara skrika men hejdar mig.

Jag lämnar min familj, mitt barn skamset vid bordet över spilld mjölk, min man sårad bara för jag kände för det och det bara för att jag är så himla arg. Över vad? Vet inte. Känns det bättre? Nej. Är jag lugnare när jag kommer hem? Nej. Är jag glad? Nej. Kommer det hända igen? Garanterat. Vet jag när? Nej men troligen väldigt snart för det hela börjar snart om. När jag kommer hem är jag tyst, bemödar mig inte ens en blick till min man eller ett utan bara ignorerar, sätter mig bredvid mitt barn i soffan och kramar om henne när hon tittar på bollibompa. Försöker engagera mig i det dom visar och känner mig helt värdelös som mamma. Va är det för människa som sårar sitt barn och sin man? Jag får tårar i ögonen och dottern frågar ”är du ledsen mamma?” men jag förnekar det och säger bara att jag fick lite skräp i ögat ursäktar mig och går på toaletten och gråter tyst i en handduk en stund för att komma ut som om inget har hänt men allt känns fejk, plastigt för det är inte bra, jag mår inte bra.

Jag vet jag har gjort fel men är för barnslig för att be om förlåt till min man, viskar bara i min dotters hår ”förlåt älskling, mamma älskar dig mest i hela världen det vet du va?” men blir paranoid att hon hatar mig då hon inte svarar på sekunden vilket inte är så konstigt hon kollar ju på tv men min rationella tankeverksamheten har jag lämnat för länge länge sen och den kommer inte återkomma förrns jag känner den oerhört välkomna värken nertill i min mage. Då när den kommer då återvänder mitt sanna jag och jag återgår till att vara den glada, positiva, roliga, påhittiga, självsäkra och vackra kvinnan som jag egentligen är.

Fenix dör men dess tårar är inte helande och i askan pyr larven till nästa månads fågel…min fågel är odödlig, den kommer och går och kommer alltid att finnas där. Fågeln som borde vara någonting vackert är egentligen en skräcködla som skrämmer både mig och min omgivning och som jag försöker hålla i schack med SSRI när det brakar igång. Det fungerar faktiskt, jag kan hålla den i styr, jag kan umgås, jag kan tolerera spilld mjölk med mera med mera men jag känner hur den kränger vrider sig och vill ta sig loss där inne och det enda den vill är att släppa loss sina krafter om och om igen men jag tänker fightas med den för den ska inte få styra mitt eller min familjs liv mera.

Med vänliga hälsningar
Eva Sjöström Dahlberg

Hanna 30 år berättar

Hej Karin!

Jag är så tacksam för att du gick ut och uppmärksammade detta, som för många av oss är ett stort problem i vardagen. TACK!

Min historia börjar i gymnasiet, när jag gång på gång bröt ihop för ingenting. Det var min syster som berättade att jag säkert bara hade PMS, det går över fick jag höra. Det gör det också, varje gång mensen kommer så går det över, men dagarna innan är ett helvete. Ibland ett mindre ibland ett större, min tillvaro är inte densamma.

Jag är glad de pmsdagar jag kommer ur sängen. Jag är glad de pmsdagar jag inte är elak mot min man. Jag är glad de pmsdagar livet känns helt ok. De andra pmsdagarna består av, gråt, för allt, speciellt att livet inte är värt att leva. Det är inte värt, för det finns så mycket lidande som jag inte kan göra något åt, det är inte värt för naturen bara förstörs, det är inte värt för att jag är ful och tjock. Det är inte värt… osv. Jag har dock med åren lärt mig leva med denna funktionsnedsättning, jag har också delgett de som är mig närmast hur jag fungerar och idag mår jag ganska bra.

Jag tog tag i mina problem när jag träffade mannen i mitt liv, jag ville verkligen att det skulle fungera. Jag sökte hjälp hos min gynekolog och fick antidepressiva som jag skulle ta de där dagarna när det var som värst. Hon skrev dessutom ut ett recept på en hormonspiral. Den blev min räddning. PMS:n blev lindrigare och jag behöver inte äta antidepressiva piller längre. Numera slipper jag brista ut igråt när jag får fel mat på en restaurang (otroligt pinsamt), jag slipper kasta öl på folk och hamna i bråk (dricker inte när jag har PMS), jag vill inte ta livet av mig samt skär mig inte längre. Har fortfarande dagar jag är ledsen men nu låter jag inte hjärnan lura mig. Jag vet att snart blir jag ”frisk”, jag blir glad när tant röd knackar på dörren och vill ut :)

Kort om min historia, tack igen!

Med vänlig hälsning, Hanna 30 år

Tillbaka hos Malou

Idag var jag tillbaka hos Malou i Efter Tio i Tv4 för att berätta lite om alla reaktioner jag fått sen i tisdags då jag berättade om min pms för första gången. Det är ju inte bara till mig mail har strömmat in, diskussionerna är också igång på Efter Tio’s Facebookgrupp. Gå gärna in och titta där. Och här är inslaget igen för den som vill se.

 

Pms i senaste numret av Medicinsk Vetenskap

Omslag-MV-3-2013_WEBB

Karolinska Institutet ger ut en populärvetenskaplig tidskrift som heter Medicinsk Vetenskap och senaste numret handlar om pms:

”PMS bör tas på större allvar”
Kraftig nedstämdhet, ilska, ångest eller stora humörsvängningar. Premenstruellt syndrom, PMS, kan ha stor påverkan på både de drabbades och deras anhörigas livskvalitet. Men många söker aldrig hjälp för sina besvär trots att det finns att få.

Tidningen säljs på bla Pressbyrån och jag ska försöka få tag på en idag och rapportera om den här.

Risken med att ha en blogg och pms

warning

- Men hur ska du göra med bloggen när du har PMS?

Det är min fästman Anders som oroligt undrar när jag kommer hem på kvällen och berättar att jag just startat en blogg om mitt liv med pms. Att han undrar är inte så konstigt. Under mina värsta pmsanfall har jag inte bara farit ut på folk i min närhet utan också på Twitter och Facebook. Inte sådär jättebra när man har 12000 som följer och läser allt man skriver. Det senaste året har jag lärt mig att ha internetförbud den dag det är som värst, men om jag har en blogg som handlar om pms där jag ska skriva när jag har pms, vad händer då?

Ja vi får väl helt enkelt vänta och se vad som händer. Som sagt, min pms är bättre än på många år men man vet aldrig vissa månader är värre än andra. Kanske får jag märka de inläggen med varningstriangel…

Hjälp mot pms

forbjudet

Av era brev att döma verkar det finnas lika många lösningar på problemet pms som det finns kvinnor. Det som funkar för en funkar inte för en annan. Kanske är det därför det är så svårt att komma tillrätta med problemet?

Själv har jag testat det mesta: femal, örtteer, p-piller, akupunktur, terapi, östrogenplåster, lugnande, mineraler och vitaminer men det som funkar för mig just nu är några tabletter SSRI dagarna runt ägglossning, progesteronsalva (köpt på mialundinshop.se) tillskott av B6, B12 och sömn i massor. Viktigt att säga att det inte finns någon forskning på att progesteronsalva verkligen hjälper men många vittnar om att den gör det. Dessutom försöker jag se till att träna några dagar innan det ska sätta igång och försöker undvika kolhydrater. Fast det sista har jag aldrig lyckats med. Jag tycker så förtvivlat synd om mig själv när det är dags för en dålig period att jag måste unna mig godis, choklad, snacks och efterrätter…

Såhär skriver några av er som mailat hit till mig:

Hej! Min pärla till gynekolog rekommenderade mig att ta mina P-piller 2 eller möjligen 3 kartor i sträck. Jag valde 3 och fick på så vis Pms och mens bara en gång i kvartalet!!!!!!!!Jag fick ett nytt liv !!!!Tipsa alla detta!!

Hej!! Oj vad du är modig som vågar dela med dig. Jag har alltid tyckt att du verkar ascool, nu blev du ännu coolare. Kanske är detta en sak du redan vet men jag fick tipset av en vän att munkpeppar som finns att köpa på hälsokost skulle göra susen. Du kanske har testat och att det är som att dricka vatten med samma effekt – lite som att säga till mig att mensvärk löses med en panodil och sen är saken biff och då har jag ungefär lika länge mensvärk som du har pmds . Som sagt, du är modig och jag beundrar dig. Stor Kram

Känner att jag måste dela med mig av min erfarenhet från Kvantmedicin genom Angela Orsucci!!!
Nu har jag inte ”diagnos PMS” , (men är idag sjukskriven för utmattningssyndrom…) Hon har VERKLIGEN hjälpt mig!
Är inte lika psyko längre (haha) och då är det ändå två år sedan jag var där. Nu har är jag mammaledig sedan ett och ett halvt år tillbaka och känner att det snart är dags för ett besök igen… ;-) Kolla hennes hemsida http://www.awoc.nu!
Helt klart värt ett försök!

Många känner igen sig

Tack snälla alla ni som hört av er. Jag är helt överväldigad av gensvaret. Så hemskt att vi är så många som har det här problemet och inte får hjälp men så underbart att veta att man inte är ensam om detta. Precis som nån skrev: man känner sig som ett galet monster och man skäms så oerhört över detta.

Här är några av de kommentarer jag fick på Twitter igår. Jag kommer lägga upp de längre historierna som egna inlägg så vi kan diskutera och kommentera dem för sig. Fortsätt maila historier till karin@livetmedpms.se eller Twittra mig på @karinadelskold


Grät i en timme igår. Idag ska jag söka hjälp. Trodde det var jag som var gnällig och helt störd. Tack för att du gör det här. Det är så superviktigt. Du har nog räddat mitt äktenskap. Tack.

Tack för att du pratade om PMS i tv, inget att skämmas för, vi kvinnor är också människor! Igenkänningen var total! <3

Såå bra. Såå nödvändigt. Såå många som vi… Tack!

Såg just facit på mig själv i #eftertio

Tack! Tack, tack, tack, tack! Jag trodde att det var fel på mig. Tack!

Bara att veta att man inte r ensam om det gör ju att man kan se på sig själv som människa, inte monster. :)

Tack @karinadelskold för att du i @MalouEfterTio delar det vi många känner 2 veckor varje månad… nej även om det känns så när det är som mörkast. Men i idag tände du ett ljus i mitt mörker TACK

1 2