oktober 2013 archive

Förvandlingen

Det kom ännu ett mail med en historia….

Hej Karin
Så skönt att läsa om detta, det är inte bara jag som blir galen. Tänkte dela med mig om mina känslor när pms:n kommer.

Jag har ett särboförhållande, vet ca två-tre veckor per månad att han är mannen i mitt liv och känner mig så älskad, nöjd med det mesta i vårt förhållande, men sen…när pms:n kommer krypande börjar min övergivenhetskänsla. Allt blir jobbigt, klarar inte av att han har barn med en annan kvinna, blir galen av att han inte vill ha barn med mig, blir arg för att vi inte bor ihop, känner mig oälskad, står inte ut med att han pratar med sitt ex, tycker att han döljer saker och hittar hela tiden fel hos honom.

Det värsta är att jag i de stunderna blir så ”peronlighetskluven”, samtidigt som jag är urkänslig och gråter för minsta lilla blir jag också väldigt kall, tänker att jag inte bryr mig om det tar slut, om han inte fattar att det vi har är det finaste så är det han som förlorar. Dessutom överanalyserar jag allt, blir galet arg, tycker att han säger fel saker, att han är okänslig och hänsynslös. Jag ifrågasätter ALLT vilket gör det hela ännu mer galet. Han känner sig påhoppad och försvarar sig vilket verkligen får mig att explodera. Tänker att han är totalt empatilös och dum i huvudet.

Jag blir så arg att det liksom slår slint i huvudet på mig. Känslan som infinner sig då är att jag inte bryr mig om vad jag säger, tycker nästan att det är skönt att bli arg då, tycker också att jag har all rätt att bli galen, för att i nästa sekund gråta som ett barn och det enda jag önskar är att han ska hålla om mig och överösa mig med kärlek…vilket för honom blir svårt och ibland omöjligt. Jag förstår ju det , men det är verkligen det som skulle behövas just då.

Som tur är går ju detta tillstånd över när mensen kommer , men då kan jag känna att jag liksom måste kompensera för mitt pms-beteende och vara extra snäll. Det funkar för det mesta, men min partner kan ibland ha svårt att skaka av sig händelserna medans jag mår hur bra som helst och känner mig oberörd av det som hänt.
Ja, vårt liv är verkligen en berg- och dalbana, som tur är så kompenserar oftast topparna dalarna, men åh, vad jag önskar att jag slapp denna förvandlig….

/La loca

 

Kosttillskott har hjälpt

Hej Karin, jag har haft pms så länge jag kan minnas, och har försökt tränat en hel del för att detta ska bli bättre, har provat citalopram och ceratette, men inget har varit särskilt bra.

Sen ca ett halvår tillbaka äter jag magnesium kapslar (helhetshälsan, citrat) två på kvällen innan jag lägger mig, B- vitamincomplex från Life, omega 3 kapslar 2 st, samt female balanse forte (två första tre månader och nu en om dagen). Jag vet inte vilket av dessa som har hjälpt mig, men jag är i sort sett helt fri från min pms och det främsta är att tröttheten försvunnit som kunde vara bedövande. Magen sätts igång av magnesium vilket jag hade problem med tidigare, och blev då förstoppad, jag sover väldigt bra nu. Ångest som jag kunde känna tidigare är helt bort. Magnesium på kvällen och det andra på morgonen, för att magnesium hindra annars upptaget på de andra preparaten. Har ist. aldrig katastoftankar nu, och det är helt otroligt, för detta har varit mitt ”signum” tidigare :)

Kram K

Den andra sidan

par

Hej Karin!

Misstänker att du kanske blir mejl bombad nu efter reportaget, men jag vill dela med mig av mina upplevelser.

Jag lever tillsammans med min fru som har svår pms (pmdd? pmds?)

Varje månad blir vårt hem belägrat av min fru. Jag är fienden och det spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Jag har prövat alla “tekniker”, allt från att vara supermjuk och förstående till att sätta hårt mot hårt och allt där emellan. Spelar ingen roll, resultatet blir ungefär detsamma. Vi ska skiljas, vårt förhållande är värdelöst, jag är dum i huvudet, etc etc etc… I de här perioderna beskriver hon att hon känner som att hon har bättre självförtroende och tycker att hon vet allt och har koll på allt. Allt hon säger ÄR rätt och resten av månaden då allt, enligt mig (och enligt henne när hon inte har dessa perioder), är väldigt bra mellan oss, beskriver hon då som att hon bara kniper ihop och uthärdar. Det är verkligen som om att hon är två olika personer.

En sak som jag tycker är intressant är att jag vet ALLTID långt före henne när det är på g. Hon känner inte signalerna. Det smyger upp på henne utan att hon märker någonting. Hon upplever så klart i dessa perioder att hon är samma person som alltid. För mig kan det räcka att komma innanför dörren när jag kommer hem och jag vet direkt. Det slår nästan aldrig fel. Undrar om hon utsöndrar någon doft eller liknande som jag undermedvetet kan uppfatta. Det är för mig ofta väldigt tydligt innan jag ens har sett eller pratat med henne.

Ibland så riktas de negativa energierna inte mot mig utan det kan vara t.ex föräldrar eller arbete. Då kan jag slappna av lite och ibland lyckas jag t.o.m hamna på “samma lag” som henne. Jag blir en nickedocka som bara håller med och stryker medhårs, allt för husfridens skull. Men det är en farlig egg att balansera på, är jag FÖR medhållsam får jag “på nöten” direkt.

Det hemskaste med vår situation är när detta riktas mot våra tre barn. De är för små för att kunna ha någon riktig chans att vara förstående och de kan råka illa ut. Aldrig fysiskt, men den psykiska misshandeln som det egentligen är kan vara brutal. Här skulle jag vilja ha hjälp och tips om hur man hanterar det. Har någon liknande problem och hur hanterar ni det? Hon ÄR medveten om problemet men det spelar ingen roll för när perioderna kommer blir hon en annan. Barnen går ju alltid först så ibland blir jag tvungen att gå direkt emellan, eller så kan jag i bästa fall få dem ur vägen för ilskan. Men vad händer när jag inte är hemma?

Hon har fått antidepressiva tabletter utskrivna som hon skulle ta när perioderna kom. Men i och med att hon inte riktigt har koll på när de kommer så kanske hon börjar ta dem för sent. Jag vill ändå säga att det HAR blivit skillnad. Utbrotten är inte lika frekventa och inte lika allvarliga. Men svängningarna finns kvar. För henne så vänder det inte över natten när hon fått sin period utan det tar några dagar för de dåliga vibbarna att klinga av. Sedan har hon ca 7-10 dagar där hon är sitt underbara jag. Men sedan börjar det långsamt om igen.

Jag ska försöka se om vi kan få vara med som försökskaniner i den forskning som nämndes på din sida. Den behandlingen kanske kan vara mer optimal än behandling med antidepressiva som egentligen är för andra symptom. Hoppas man fortfarande får vara med. Då kanske vi kan slippa sönderslagen lack på bilar, långfingret åt medtrafikanter (vilket är ganska roligt då vi är ganska religiösa av oss och försöker stoltsera med att hålla en hög nivå mot vår nästa  ), gråtande barn och tåtippande make.

mvh
Jakob

Foto: Dan´ka Creative Commons

PMS i nyheterna ikväll kl 21.00

aktuellt

Igår var ett nyhetsteam från Aktuellt hemma hos oss och intervjuade både Anders och mig om vårt liv med PMS. Spännande och nervöst men också fantastiskt att detta tas upp i Sveriges största nyhetsprogram! Nu kommer ännu fler lära sig mer om vad PMS innebär och fler kvinnor (och män) kommer förstå att det är just det de är drabbade av och ha chans att få hjälp. Hurra för det.

Ikväll kl 21.00 på SVT 2

Jag hoppade sönder diskmaskinen

Långt innan jag började med den här bloggen, innan jag hade berättat för någon att jag led av svår PMS tänkte jag ofta att jag var knäppast i Hela Sverige (kanske till och med Norra Europa). Inte hela tiden men med jämna mellanrum. Typ en gång i månaden.

Trots att jag läst massor om andras PMS tänkte jag alltid: ingen kan i alla fall ha gjort så galna saker som jag under de här perioderna. Det är jag som är Queen Bitch Of The Universe.

Det är där skammen ligger tror jag. Man kan liksom inte förklara varför man gör som man gör när man är mitt i det. Inte ens efteråt kan man egentligen få folk att förstå -man förstår ju inte själv! Det är som om man är drogad av sina egna hormoner och får en gigantisk snedtändning.

Men ju mer jag har börjat berätta och prata med andra om mina problem, ju mer inser jag att alla vi känner lika dant: att hemskast/galnast/knäppast av alla är Just Jag. Om ni visste vilka historier jag hört: kvinnan som varje månad satte sin man i kö till bostadsförmedlingen, mamman som nästan hoppade från en bro av ilska i somras, flickvännen som gjorde slut med sin kille för att han hade ställt in en tom mjölkförpackning i kylen. Alla påverkade av PMS.

Själv har jag ju hunnit med en hel del konstiga saker under mina PMS-perioder. En gång tappade jag ett smörpacket rakt i golvet så det skvätte. Då blev jag så arg att jag hoppade rakt på det öppna diskmaskinslocket så det vek sig bakåt. Såhär efteråt kan jag skratta åt hur dråpligt det måste sett ut. Men då var det inte roligt att berätta för mannen varför vi var tvungna att köpa ny diskmaskin.

Har ni gjort nått galet men-kul-så-här-efteråt under era perioder? Snälla dela med er så vi får skratta lite tillsammans åt eländet! Ni får självklart vara anonyma.

diskmask

R.I.P

Jag skäms fortfarande

Hej Karin!

Jag är så glad för din blogg. Jag känner igen mig så mycket i det mesta som skrivs, och jag skulle vilja dela med mig av min historia här eftersom det är så svårt att prata om det. Jag behöver inte vara anonym, och hoppas det inte är alldeles för långt :).

Jag heter Frida, är 21 år och bor utanför Göteborg. I snart tre år har jag tagit SSRI-tabletter för min PMS.

Jag har alltid lidit av dålig självkänsla och att känna mig otillräcklig, och på gymnasiet blev det som värst. Flera olika faktorer gjorde att jag mot slutet skolkade mer och mer för att jag inte orkade gå dit. Jag hade inga nära vänner och det byggdes sakta upp något som kändes som en bomb i bröstet. Jag vågade knappt prata med folk av rädsla över att dom skulle fråga hur jag mådde. Vissa dagar var värre än andra men jag såg inget samband med någonting. Mitt i all glädje som studenttiden ger fanns det alltid något svart som gjorde att jag inte riktigt kunde vara så glad som jag ville. Jag visste att jag hade PMS som alla andra, men kunde inte alls se hur mycket den faktiskt påverkade mig.

Min älskade mamma som alltid blir den som får ta dom där utbrotten när det är dags märkte hur jag mådde, hon har själv lidit av PMDS ända tills hon opererade bort livmodern för något år sen och hon började tjata på mig att jag skulle kolla upp det. Hon berättade om vilken lättnad det var för henne när hon fick diagnosticerat vad det var för fel på henne och fick medicin för det. Till en början var jag väldigt skeptisk, ”det är ju bara PMS, det har ju alla, det ska man ju inte behöva behandlas för, hur mycket kan det hjälpa?”.

Sommaren efter studenten kom och när allt det roliga jag hade haft att se fram emot kom och gick stod jag kvar och hade ingen plan, ingen riktning och inget mål med mitt liv. Jag var lite ledsen även när jag inte hade PMS, men dom veckor när mensen var på G blev det tio gånger värre och jag orkade ingenting. Blev närmast apatisk, orkade inte gå upp ur sängen, kände ingen mening med att gå och lägga mig på nätterna och sov bort hela dagarna. Jag började inse att jag kanske behövde hjälp ändå. Jag hamnade först hos en kurator på Ungdomsmottagningen och började få ur mig den där bomben och det mörka som hade grott inombords så länge. Började jobba litegrann och tog mig sakta upp igen.

Problemet var bara att trots att jag gjorde framsteg och började bli glad och pepp igen, PANG sa det så var det nån vecka kvar till mens och jag var tillbaka på botten igen. Och igen. Och igen. Dessa perioder köpte jag naturläkemedel på apoteket och drack energidryck innan jag skulle jobba för att bli mer pigg och social och för att dämpa känslan av att vara fullkomligt värdelös, jag hittade på ursäkter till varför jag inte kunde träffa mina kompisar och hemma gick jag runt och irriterade mig på alla i familjen och laddade ur på mamma för minsta lilla. Under dessa ”urladdningar” är jag så sjuuukt bra på att ta ALLT personligt (”du får ta och städa ditt rum nu” blir i mitt huvud ”fan vad sunkig du är som bor i den röran” och jag blir förnärmad och sårad och ännu mer förtvivlad) och det kvittar vad man säger så kan inget lugna ner mig. Till slut fick jag en tid hos gynekologen och fick skriva känslodagbok om hur jag mådde varje dag. I tre månader gjorde jag det, och sen så fick jag Sertralin att ta 1-2 veckor innan mens.

Det var i mitten av december, och jag skulle ha mensen i mellandagarna någon gång. Alltså tog jag tabletter under julen. Jag kommer så väl ihåg känslan när jag vaknade upp på julaftons morgon och var GLAD. Jag var inte irriterad, inget morgonhumör i sikte och jag minns att jag tänkte på julen innan där jag hade varit lite halvsur hela dan. Det var en sån skillnad och en sån lättnad och jag blev så glad att det funkade så himla bra. Det enda jobbiga sen var att acceptera att jag faktiskt behövde antidepressiva. Det gick dock ganska snabbt, när jag märkte vilken skillnad det gjorde på hela mitt liv.

Nu tar jag SSRI två veckor varje månad och så länge jag sätter igång i tid funkar det oftast rätt bra. Det går lite bättre när jag tänker att det inte är jag själv utan dessa satans hormonrubbningar. Dock kan jag känna att jag behöver ladda ur mig nån gång varje månad ändå, och sätter jag inte igång med tabletterna i tid kommer det flera dagar där jag inte har någon energi, självkänslan sjunker i botten och jag drar mig undan från allt som har med socialt umgänge att göra. Sätter jag inte igång med tabletterna i tid hamnar jag i något slags minidestruktivt läge där jag stundtals njuter av min misär, blir så sjukt likgiltig till allt och alla och det känns nästan bra att må dåligt och grotta ner mig i sunket litegrann trots att jag vet att det är typ det dummaste jag kan göra.

Sen skäms jag fortfarande. Trots att jag numera vet vad det är som orsakar detta och att det är ”på riktigt”, så känns det ju inte direkt som jag kan säga till en kompis ”jag orkar inte träffa dig idag tyvärr, jag har PMS” även om det är just så det är. När jag bryter ihop på mamma dröjer det ofta ett tag innan jag säger att det är på gång (även om hon antagligen märker det direkt) för jag vill inte skylla på PMSen. Det känns som en undanflykt, som att jag skyller ifrån mig, trots att jag så väl vet att det inte är så.

Därför är jag så glad för denna blogg. Det är så viktigt att det når ut till människor, att folk fattar att det är på riktigt och inte nåt jäkla hittepå som kvinnor bara använder som ursäkt för att få äta choklad och bete sig hur som helst, att man kan säga som det är och att folk förstår, och att vi inte behöver skämmas. Det är också så himla viktigt att unga tjejer som INTE har en mamma som har gått igenom samma sak och kan se precis vad det är för fel på en, får kännedom om detta så man inte går runt i flera år och må skit utan att få den hjälp som finns, enbart för att man inte vet att problemet finns.

Jag är så tacksam över att jag har min mamma till stöd, som vet vad jag går igenom, som märkte det allra först, som låter mig ta ut det på henne när jag måste explodera. Vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne.

Tack igen,
MVH Frida

Vad säger ni unga tjejer?

Hej Karin!
I skrivande stund har min dotter kommit hem till sin mamma med just PMS.
Vill bara lyfta fram att PMS problematiken inte bara drabbar kvinnor som fött barn eller som har hunnit bli lite äldre…….

Jag har lidit av detta helvete sedan tonåren och i min tonårsperiod fanns ingen
Information eller medicin, utan man hade helt enkelt mens……hm.
Med åren blev det bara värre och värre så pass att fr.o.m. Ägglossning tills dess att mensen
äntligen äntligen kom hade jag inte ett fungerande liv. När mensen kom
var det som en befrielse och himmelriket öppnade sig….jag började leva igen!
Fast nu kom en annan jobbig period och det var att städa upp efter sig……..
man hinner ju röra till det för sig under den här 14 dagars perioden.
Man ber sin man om ursäkt, sina barn,vänner och arbetskolleger och hoppas dom kommer
Ihåg vem man egentligen är. Eftersom jag under denna period förlorar allt självförtroende
glädje självkänsla busighet spontanitet jag blir helt enkelt någon jag vaken vill vara eller
Känner igen, den där människan är inte jag!!! Jag skulle kunna dela så mycket kring detta ämne och vill verkligen tillägga att du är inte ensam.

Tyvärr har min fina dotter ( hon är endast 20 år) fått samma problem som jag men
med min erfarenhet kan jag va hennes bästa stöd.
Skulle va intressant att höra unga tjejer kring detta.
Tack Karin.
Kram Annika

1 2