december 2013 archive

Sara berättar

Jag känner igen mig mycket i Saras historia. Speciellt det där att sitta hos en läkare som plötsligt börjar att ställa frågor kring Bipolär sjukdom och stress. När man VET att det är något annat eftersom man bara mår dåligt en gång i månaden. Jag blir dock lite orolig Sara (om du läser det här) att du slutar ta din medicin. Har du fått tipset av din läkare att göra det? Det är nämligen inte att leka med att sluta och börja med SSRI hur som helst. Jag kan garantera att du kommer må sämre snart (kan ta månader innan den går ut kroppen) men man kan aldrig garantera att den funkar lika bra igen. Så sluta inte ta! Jag tar varje dag och jag försöker se det som om det är samma som att en diabetiker behöver insulin… Kram

Hej Karin!

Jag tittade just på intervjun med dig hos Malou och jag känner igen mig så mycket i din berättelse.

För lite mer än två år sedan blev jag mamma till en underbar liten flicka. Det är vårt första barn och resan som har följt efter förlossningen har fått mig att fatta ett beslut: inga fler barn här inte…

Jag är 38 år och jag lever tillsammans med en man som är 40 år och vi har blivit vuxna tillsammans. Vi träffades 1998 och sedan dess har vi åkt berg-och dalbana ihop. Eller han har kanske åkt den med mig. Men han vill gifta sig med mig ändå. Det gjorde han klart för mig i påskas.

Innan vår dotter föddes hade jag normala ”mensåkommor” varje månad. Normalt för mig var b.la. lite gråtmild, lite arg, lite ont i brösten, etc, etc.

Cirka tre månader efter min förlossning drabbades jag av en sköldkörtelinflammation (hypertyreos) som satte sig på mina leder, mina muskler och mitt humör.
Jag är i grunden en positiv och glad person som orkar. Orkar mycket…Men det tog helt enkelt stopp där. Eller det började att ta stopp där. Inflammationen läkte ut men jag mådde ändå inte bra. Jag ringde runt. Försökte att övertyga min läkare på VC och min läkare på Endokrina mottagningen på SÖS att jag fortfarande var sjuk men enligt dem var jag frisk och allt de ville prata om var stress. Och jag minns så väl att min läkare på VC frågade mig om jag hade mycket stress i mitt liv. En fråga som jag svarade nej på, då. En fråga som jag hade svarat ja på i dag, tio gånger av tio.

Inflammationen läkte ut i juli 2012 och månaderna därifrån fram till Valborg 2013 kantades av gråt, ilska, hjärtklappning, oro och nedstämdhet. Vilket i sin tur ledde till bråk och söndring hemma. Mitt arbete kräver av mig att jag b.la. är balanserad och professionell. Och av någon anledning så fungerade jag där. Inte alltid som jag ville. Men jag fungerade och jag andades.

Vid ett av mina många läkarbesök hade jag och min läkare kommit överens om att jag skulle föra dagbok över mitt mående och jag började, månaden innan Valborg, att se ett mönster. Jag var mig själv i två veckor varje månad (glad, positiv, pigg, etc.) och kring ÄL blev jag hämtad av Djävulen och därmed fick jag, helt ofrivilligt, även låna delar av dennes personlighet. De sju dödssynderna letade sig också in hjärna och kropp och på så vis så började min båt att kantra.

Valborg 2013 övergick mina besvär i en depression och min läkare började att ställa frågor kring Bipolär sjukdom, tidigare depressioner och utbrändhet. Jag bröt ihop fullständigt. Jag ville så gärna vara frisk men jag kände mig så sjuk och en tid därefter orkade jag inte ta mig upp ur sängen. Vardagen kantades av svår ångest, skam och skuld. Jag var sämre än sämst i mina egna ögon. Som förälder var jag inte ens vatten värd och min blivande make hade jag drivit på flykt för länge sedan.

Min läkare skrev ut SSRI-preparat åt mig eftersom hon inte längre trodde att det endast gick att medicinera mig två veckor varje månad. Och som jag skämdes. Som en hund. Vilken skam att behöva äta mediciner för att må bra. Och jag kämpade emot. Lät tabletterna ligga där i skåpet och skrika åt mig ett tag. Det gick i två månader och sedan började jag äta dem. Med avsmak. Med skam och skuld som bordsherrar och med Ångesten som hovmästare. Och som de bannade mig. De hånade mig för att jag mådde dåligt och de skrattade åt mig för att jag inte blev frisk fort nog. Det tog ett tag innan jag kapitulerade inför det faktum att jag kan och får ta hjälp utifrån och att jag inte behöver vara så stark. Inte jämt och inte själv.

Det har nu gått cirka sex månader sedan jag började med tabletterna och cirka en vecka sedan jag slutade. Jag vill se vem jag är utan medicin. Se om jag kan fixa det på något annat sätt (träna+nattljusolja). Och framförallt se om jag kanske bara behöver medicinera i två veckor varje månad.
Jag märker stor skillnad i mitt mående och på en skala från ett till tio så mår jag som en elva idag. Men eftersom jag ska ha mens nästan i detta nu så har jag ändå, i sedvanlig ordning, haft besök av Arg (Vansinnig), Ledsen (Hulkgråta för allt), Ful, Tjock, Äcklig, Värdelös och alla andra härliga oinbjudna smådjävliga gäster…

Men kraften i att jag vet att jag kan må bra gör att vågar se livet igen. Jag har höjt blicken och jag ser på framtiden med tillförsikt Lite grann. En dag i taget. En minut i taget om jag så måste. Och jag tänker ta hand om mig själv. Inte vara så förbannat duktig. Sova mer, träna mer och stressa mindre. Lättare sagt än gjort men Livsviktigt.

Jag har nu fått veta att jag inte är ensam och det är tack vare dig Karin.

Jag behöver inte vara anonym.

Tack igen för din blogg och för att du har berättat om dig. Det fick mig upp ur sängen efter nattningen:)

Mvh,

Sara Kruse

Hormoner & Hemorrojder pratar PMS

loppipodden_v3_4000x4000

För ett tag sen träffade jag Sofia och Therese från den underbara bloggen Hormoner & Hemorrojder (om mammalivet på riktigt <— missa inte alltså!) för att vara gäst i deras podd. Vi pratade om hormoner, pms och hur svårt det kan vara att funka som mamma när man en gång i månaden ”blir galen”. Det hela mynnade ut i att vi tyckte vi borde starta en Mensgala för alla oss som lider av pms-relaterade problem och samla in pengar till forskning.

Här kan ni lyssna på iTunes.

Vad säger ni om p-piller?

piller

Jag fick brev från Sara förra veckan (se nedan). Hon  har efter att ha testat många olika preparat för sinoms till sist blivit rekommenderad p-piller och undrar vad vi andra har för erfarenheter om det. Jag kan bara gå till mig själv. Min gynekolog skrev ut Yaz till mig för min pmds. Jag tyckte verkligen det blev bättre i 3 månader, men sen var problemen tillbaka igen. Fast med nya bieffekter: jag tappade lusten, gick upp i vikt och blev mycket mer gråtmild (eller det sista är kanske en bra egenskap när jag tänker efter). Hur som helst, jag slutade och gick över till det jag har idag. Progesteronsalva och ssri i kombination med vitamin B6, B12 och kalcium. Men jag vet många som p-piller fungerat bra för. Vad säger ni läsare? Nån erfarenhet? /Karin

Hej Karin och TACK för att bloggen finns!!!!

Jag heter Sara, är 40 år, 2 barn på 9 och 6½, gift med mannen i mitt liv. Studerar till lärare och är klar till sommaren. Bor bra, är nöjd med mitt liv, tacksam för min familj; älskar dem över allt annat….har fina vänner.

Men….

2 veckor i månaden mår jag piss! Det börjar vid ägglossningen….får då fruktansvärt ont. Känns som om någon kör upp en kniv i underlivet och vrider om…så är det 1-2 dagar…sen kommer humöret…blir irriterad, gråtmild, sur o tvär, får huvudvärk, mår illa, uppsvälld, ingen matlust, känner att jag inte vill leva med min man, (han får absolut inte röra mig), trött…ja, listan kan göras oändligt lång.
När mensen väl sätter igång släpper allt utom huvudvärken, den blir mer som en migränaktig huvudvärk som håller i sig ett par dagar….och sen är livet underbart igen!!!!! I ungefär 1½ vecka…sen sätter det igång igen…

Jag äter sertralin (antidepressiva) sedan flera år tillbaka. Ökade den dosen under ett tag men den satte min menscykel i obalans och det vart ingen ordning alls.

Åt Femicur under ett par år, och det fungerade jättebra!! Tills de slutade tillverka den…:-(
Provade då Femal Balans Forte, men det hade inte riktigt samma verkan…vet inte om jag ska ge det en ny chans…

Var till kvinnoläkare i veckan, och hon tyckte jag skulle prova med P-piller….kändes inte som om hon verkligen lyssnade på mig då jag sa att jag ätit P-piller under flera år förut, och det fungerade inte så bra det…

Blir ”glad” av att läsa om att jag inte är ensam, att det finns flera som mår som jag….det känns som en tröst på något vis och alla tips är välkomna…

Vill inte må så här…tyvärr är det i första hand mina barn som råkar illa ut, det är dem jag blir mest irriterad och arg på…det ger mig väldigt dåligt samvete när jag tänker på det!

Kram på alla PMSare!

 

Bild: UC Irvine, Creative Commons

Jennie berättar: jag har börjat med premalex

Många har skrivit och frågat om premalex (länk till FASS här). Det är det SSRI-preparat som oftast används mot pms eller pmds. SSRI brukar ibland kallas lyckopiller och används mot depression men när man tar det för pms tar man mindre dos och ibland bara några dagar i månaden.

Jag tar själv inte premalex utan att liknande SSRI-preparat. Några år tog jag dem bara under några dagar när pmds-besvären var som värst. Senaste tiden tar jag en svagare dos varje dag i stället. Jennie läste om just SSRI här på bloggen och bestämde sig för att testa. Igår fick jag brev från henne om hur det har gått för henne.  /Karin

Hej!

Har sedan bloggen drog igång skrivit några inlägg ( bla om en misshandlad giraff ) och även tagit tag i min situation, gått till läkare och nu också börjat medicinera med Premalex. Tänkte bara delge min erfarenhet av den medicinen eftersom det tycks vara ett stort intresse kring dess effekt.

Jag var ganska skeptisk, började med en låg dos. Tog den innan jag la mig för jag tänkte slippa biverkningar i vaket tillstånd. Vaknade nästan 20 gånger den natten och kände mig allmänt konstig, men tog det bara lugnt. Redan dagen efter kände jag en ny känsla i kroppen. Alla känslor var lite avtrubbade, men inte på ett jobbigt vis utan på ett ganska skönt vis. Inte så mycket grubblerier, ångest och irritation. Men den stora skillnaden bestod i att jag kunde skratta, och då menar jag äkta skratt, inte förväntade skratt för att dölja hur man mår. Jag kände också att jag stod ut med att ha min sambo i samma hus, från att dagarna innan ha bett honom försvinna. Jag kunde till och med känna en viss glädje att ha honom i närheten.

Nu talar man om att placebo kan spela in i så mycket som 35 % av fallen med medicinering, men jag upplever verkligen en skillnad i mitt sinne. Ett lugn, en känsla av att allt ordnar sig, istället för motsatsen. Jag har idag tex inte höjt rösten på hela dagen, jag har fortfarande sämre tålamod med allt under den här perioden, men det kan jag leva med. Tar det här bort den värsta aggressionen så är det som att vinna högsta vinsten.

Känner mig så hoppfull nu att det ska fortsätta så här, kommer bli ett helt annat liv bara att veta att man slipper kastas ner i detta djupa mörker varje månad. Så jag önskar att alla som redan provat andra möjligheter utan förbättring tar steget och söker en läkare. Och visar inte den personen förståelse för detta allvarliga problem så sök nästa läkare.

Jennie

Läsarbrev: Jag har testat allt

Hej Karin!!

Är så himla glad och tacksam för att du startade denna blogg!
Följer både den och dina andra sidor flitigt!

All heder åt dig för att du vågade ge PMS`en ett ansikte! Sååå modigt!!
Beundrar dig massor!!!

Vill gärna dela med mig av min erfarenhet för att om den kan hjälpa en enda själ, att känna sig mindre hopplös och oförstådd, är jag bara glad! (dvs. du får publicera den om du vill och tror den kan hjälpa någon annan)

Min PMS-historia är lång krokig och rätt eländig faktiskt!
Jag är 43 år och allt detta har jag prövat mot min Pmds!

P-piller
P-spruta
Hormonspiral
Premalex
Fontex
Femal
Jättenattljusolja
B6
Magnesium

INGET HAR FUNKAT!

Dessutom halkade jag, på grund av mina besvär, in på ett långt och hemskt sidospår inom psykiatrin!!
Jag har fått diagnoser som Bipolär, känslomässig instabil personlighetsstörning samt ADHD och fått MYCKET och MÅNGA olika mediciner mot detta, vilket givetvis inte hjälpt ett dugg! Snarare bara gjort mig sämre och sjukare! 2005 var jag så nerdrogad av alla psykmediciner, att jag gjorde flera seriösa självmordsförsök! (Det kan vem som helst, som är fullproppad med mediciner, vilja göra, inget konstigt alls!)
Pga litiumet jag fick, under de tre år man trodde jag var bipolär, skadades min sköldkörtel så pass att jag fick hypotyreos! En väldigt jobbig sjukdom att ha i ett land som Sverige där sjukvården vägar ge rätt diagnos och behandling. Mer om detta, för den intresserade finns på http://hypotyreos.info/
11 år efter mina första psykdiagnoser har jag nu fått alla diagnoser bortplockade och är äntligen helt medicinfri. Hallalulja!!! Det var en tuff pärs att ta sig ut ut tablettträsket ska du veta! För att inte tala om hur ofantligt mycket pengar både jag och staten förlorat på att jag varit sjukskriven under långa perioder under dessa år.
Kvarstår gör dock mina grymma PMDS besvär, vilket var vad jag sökte för redan år 2002!! Snacka omväg!! Nu tillbaka på ruta ett!

Summa summarum: Efter detta litar jag inte ett skvatt på svensk sjukvård!

Jag har tack vare din blogg, Karin, inspirerats att söka nya vägar för att hitta en behandling som fungerar för mig.
Har fått reda på att, om inte sköldkörteln och binjurarna fungerar som de ska så fungerar inte heller äggstockarna som de ska, därav PMS!??? Om detta stämmer gissar jag att jag kommer bli bra när jag fått ordning på mina inre organ.
Har hittat en endokrinolog som”tänker och jobbar utan för boxen” som jag verkligen hoppas ska kunna hjälpa mig att få ordning på mina galopperande hormoner.

Återkommer gärna om och när jag blivit hjälpt på riktigt!

Stort tack för att du sprider sån glädje och sånt hopp Karin!!

Vänliga hälsningar kommer från
Åsa

PS. Lyssna på låten och läs texten! ”PMS Blues” med Dolly Parton. Så himla klockren!!

DS.

Hej igen

malou

Det blev en liten paus här på bloggen. Anledningen är att jag mått lite sämre igen och var rädd att jag skulle ta ut min ilska här (så otroligt pinsamt om jag skulle få pmds-utbrott inför publik liksom). Så jag har helt enkelt legat lite lågt. Men idag visade TV4 reprisen av när jag var hos Malou i september och mailen började strömma igen igen. Och jag har precis gått igenom en ovanligt bra period, så nu kör vi igen!

Jag förvånas fortfarande av att det är så många som mått dåligt så länge och som inte fått hjälp. Det är ju verkligen inte klokt! Bara idag har jag fått över 50 mail från kvinnor som sett inslaget och känt igen sig. Jag kommer publicera ett urval av dem här allt eftersom (för er som gett tillstånd). Tack för att ni hör av er! Och skönt att inte vara ensam!

Här kan ni se inslaget från Efter Tio i TV4