januari 2014 archive

Kaffe ökar PMS-besvär

karinmedkaffe

En amerikansk undersökning har nyligen visat att kaffe eller koffeinhaltiga drycker förvärrar PMS-symptomen för många kvinnor. Det var ju precis vad vi behövde, eller hur? Själv dricker jag inte alkohol sen tre år tillbaka och försöker dra ner på kolhydrater OCH har godisförbud runt PMS:en för att den ska bli bättre. det enda jag unnat mig är kaffe och riktigt mörk choklad. Men där stängdes även den källan till glädje.

Här kan du läsa mer om undersökningen

http://www.elle.com/news/beauty-makeup/how-caffeine-effects-your-body

20 år med PMDD

2214052581_bdf7fc6efd_n

Hej Karin,

Tror att vi är många som lever med PMDD och som inte vet om det. Mina problem började när jag gick på gymnasiet. Det är 20 år sedan. Tiden fram till för ca 2 år sedan har varit ett långt kämpande. Ingen har trott på mig och jag har varit väldigt vilsen och ensam. Läkare har behandlat mig mycket dåligt och jag har varit rädd för att inleda långvariga relationer. Mina föräldrar har tyckt (och sagt till mig) att jag är knäpp i huvudet och att ingen kommer vilja ha mig om jag inte skärper mig. Att få barn har jag trott varit en omöjlighet för ”en som mig”. Min PMDD yttrar sig inte riktigt på samma sätt som du beskriver. Jag blir näst intill självmordsbenägen. Jag kan vakna mitt i natten och sätta mig i duschen med en kniv och inte vilja leva längre. Jag skriver självmordsbrev, jag går upp i skogen med rep osv. Det är som en skräckfilm. Detta från att vara en högutbildad, positiv, glad och social tjej som tycks ha klarat det mesta i livet med bravur…utåt sett.De stora kontrasterna gör livet till en helt galen bergochdalbana. De få människor som lever nära mig idag funderar ständigt på om dom orkar ha mig i sina liv. Och jag förstår dem. Och jag har ångest för att jag gör deras liv så arbetsamma.
Jag är 36 år nu och blev medveten om PMDD för ca 2 år sedan. Efter det har jag kunnat hitta hjälp, kunnat prata om det och framför allt slutat lägga en sådan skuld på mig själv. Jag för dagbok för att veta exakt när ÄL ska ske. Jag förbereder min omgivning på det och jag ”går in i mig själv” för att kunna hantera de jobbiga känslorna. Jag ser till att träna, äta bra och sova. Jag planerar inte in något under dessa dagar (2 veckor/månad). Min energi går åt till att sköta om mig själv och klara av mitt jobb. Jag försöker klämma ur mig ett ”jag älskar dig” till min man, men det är en stor ansträngning. Jag kör med ett mantra som jag upprepar flera gånger om dagen: ”du klarar det här, det går över, detta är inte den du egentligen är”. Jag försöker stänga av mina känslor och ambitionsnivån dessa dagar är så låg som det bara går. Det är en strategi som gjort att livet blivit uthärdligt. Jag inser mina begränsningar och att jag får säga nej till mycket som jag egentligen skulle ha klarat om jag inte haft PMDD.

Jag är gravid nu. Väldigt skrämmande, men också helt fantastiskt att ha kommit så långt i min process. De första tre månaderna var jobbiga pga hormonförändringen, men nu har jag haft 20 veckor där jag mått helt fantastiskt. Tänk att ha det så här jämt… Utan rädsla för att bli inkastad i en skräckfilm 2 veckor i månaden. Jag är så otroligt tacksam för att ha fått känna på hur människor som inte lever med PMDD har det. Jag är, naturligtvis, rädd för hur det ska gå när PMDD’n kommer tillbaka och jag har ett barn att ta hand om. Jag kan bara önska att PMDD’n inte går i arv och att jag inte låter min PMDD gå ut över barnet.  Men det är inget jag kan veta något om idag.
Jag är öppen med min PMDD och pratar ofta om det med vänner, kollegor och bekanta. Jag är övertygad om att forskningen kommer gå framåt och att man hittar en fungerande behandling utan biverkningar. Jag tycker också att det ska vara accepterat att kunna få sjukskriva sig pga dessa problem samt att chefer och arbetsplatser anpassas efter oss kvinnor som lever med hormonella problem. Samhället är till mångt och mycket skapat av män och där finns inget utrymme för bergochdalbanor vad gäller energinivåer och psykiskt mående.

Det tog mig 20 år att komma till dessa insikter. Jag är riktigt stolt över mig själv, men jag blir också så fruktansvärt ledsen över hur illa jag blivit behandlad, både av min omgivning och av mig själv. Detta pga avsaknad av kunskap.
Dax att prata om det och sluta lägga skuld på oss själva! Sluta be om ursäkt och ställa krav på att forskningspengar går till detta viktiga område!

Ha det bra!

Illustration: Zara Gonzales, Creative Commons