februari 2014 archive

Förtvivlad

Jag får många brev av kvinnor som är förtvivlade över att de blir bemötta på samma sätt som Emma i brevet nedan. Jag kan bara säga till er: ge inte upp. Kontakta gynekolog i första hand, om den inte funkar testa en annan. Men det kan också vara värt att gå till sin husläkare.

Emma nedan undrar om man kan ha PMS trots att man äter cerazette. Enligt min erfarenhet kan man ha det. Min PMS blev till och med värre av p-piller. Nån här som har erfarenhet av just det? /Karin

_________________________

Hej!

Hittade till din blogg i höstas när situationen hemma blev ohållbar. Fick barn för två år sedan och sedan dess har det blivit värre, förstår nu att problemen funnits länge, men först i höstas som jag gjort sambandet! Googlade svår PMS och hittade då PMDS. Kände i olika historier att det där är ju jag! Både lättat och ledsen blev jag. Har nu fört dagbok i ca tre månader och alltid alltid stora gräl dagen innan mens, samt känner 1-2veckor innan hur jag sakta förändras och blir elak, gråtmild, deprimerad! Som att trycka på en knapp!

Bestämde mig igår för att söka hjälp. Oj, vilken besvikelse. När frågar om de känner till PMDS är det ingen som vet och när jag förklarar så är det ju PMS inte PMDS. Dessutom äter jag cerazette (gjort i över ett år nu) så då kan det heller inte vara PMDS. Det kan man nämligen inte ha när man äter cerazette! Nu undrar jag, i hopp om att någon vet något kring detta, om det stämmer? Blev helt knäckt efter samtalet! Trodde ju det var PMDS, allt stämmer ju, känner ju igen mig i så mångas berättelser här på sidan! Och mår ju så bra när mens startar. Dessutom har min syster oxå känt att det här är pusselbiten som fattades. Sedan tyckte den ena barnmorskan ( jag har ringt mer än en!) att jag inte skulle söka till en gynekolog utan en distriktsläkare? Hur har ni gjort? Detta mail känns just nu som min enda räddning för mig och min familj. Tack för en bra blogg och ett fint engagemang av dig Karin!
Med vänlig hälsning, Emma

Tillfällig paus från pms-avgrunden

con-098

Hej Karin,

Jag läste din fina blogg och såg att du ville ha pms-historier. Jag kommer från en pms-släkt. Min mamma äter ssri, min mormor har (troligtvis) haft samma problem och jag har det. Jag har mina första pms-minnen från den första gången jag fick mens, jag var 11 år gammal. Min mamma berättade om sina besvär först långt senare, jag tror att hon inte ville föra över något på mig, så istället gick vi och försökte låtsas som ingenting fastän vi kände samma sak!

För mig, och för de andra kvinnorna i min släkt, har aldrig aggressivitet varit det värsta symptomet – det har varit ångesten. Jag tycker att alla borde få uppleva det en enda gång bara för att kunna förstå; att vara mitt uppe i vad man gör en vanlig dag, jobba, träna, träffa vänner eller något annat, då det helt plötsligt känns som att någon trycker på en knapp i ens hjärna och man faller ner i ett bottenlöst mörker. Allt är bara bottenlöst, man vill inte leva, man vill absolut inte ha kontakt med nån annan människa. Helst av allt vill man dö, och får man inte det vill man ligga i sin säng och försöka sova bort tiden och bara vara helt ensam. Och även att man vet att det är pms, att det kommer att gå över inom några dagar, så är känslorna fortfarande lika förlamande. Mina problem höll i sig i allt från ett par dagar till två veckor per månad. När det släppte var det alltid helt underbart, men också så grymt eftersom man vet att man bara har respit i ett par veckor innan det börjar om igen.

Därtill kommer de fysiska symtomen, de är ju verkligen en baggis i jämförelse med ångesten, men ändå. Att gå upp flera kilo i vätska på ett par dagar, svettningar, huden är grå, ögonlocken hänger, finnar, magproblem, håret som ligger i stripor över skallen.

Min mamma har som sagt fått hjälp av ssri. Själv har jag testat terapi, ändrade matvanor, mindre stress, mycket vila, träning, naturpreparat osv, men inget har hjälpt. För ett par år sedan fick jag prova Yaz p-piller. Första månaden jag tog dem mådde jag fruktansvärt dåligt, och det var så galet att jag kan skratta åt det nu. Tänk dig alla konstiga graviditetssymptom man kan få fast inklämda under en månad! Ena dagen grät jag hejdlöst utan anledning, nästa dag ville jag bara äta nåt konstigt (kålrötter…), tredje dagen tyckte jag att min katt luktade så äckligt att jag höll på att kräkas när han var i rummet, fjärde dagen var jag skitförbannad. Så höll det på hela månaden, men när den var över inföll ett helt ljuvligt lugn i min kropp – jag har aldrig upplevt det tidigare! Jag vet att många tycker illa om p-piller, och det finns ju förhöjda risker med att äta dem. Men finns det inte också risker med att vara deprimerad en fjärdedel av sitt vuxna liv? Jag köper alla risker som pillerna innebär, de har gett mig ett helt nytt liv!

Just nu är mitt liv så fantastiskt balanserat. Jag kan ha ett socialt liv oavsett vilken tid i månaden det är, jag slipper allt det lidande som det innebär att drabbas av dödsångest (jag kallar det faktiskt det) varje månad. Jag är gladare, snällare och smartare. Jag kan hantera konflikter så mycket bättre och jag behöver inte ha ”storkläderna” redo i garderoben för de svullna dagar då de vanliga byxorna inte passar.

Min stora skräck är hur det ska gå sen. Jag kan inte äta p-piller för evigt, förr eller senare måste jag sluta. Om jag vill bli gravid så måste jag tex sluta ta dem, jag är väldigt rädd för det. För mig är detta på riktigt något som gör att jag funderar på om jag ens vill skaffa barn överhuvudtaget, dels på grund av att jag vill inte föra över detta lidande till någon annan, och dels är jag rädd för den backlash alla gravidhormoner skulle innebära för mig. Jag tycker att det är svårt att få förståelse inom vården, på vårdcentralen tar de inte problemet på allvar och specialistkliniken är för svår att komma in på.

Tack iallafall för att jag har fått läsa om din och andras historier, jag hoppas verkligen att detta kan väcka debatt och kanske få området att beforskas ännu mer!

Vänliga hälsningar
Elin

Nån som vet angående premalex?

Jag lyfter upp denna nya kommentar från Kia som hamnade under ett gammalt inlägg. Är det någon här som kan svara?

Från Kina:
Jag besväras av svår PMS som blivit värre sista året (44år). Gick till slut till min gynekolog när jag insåg att snart begär min man skilsmässa och familjen lider verkligen en vecka i månaden av mitt hemska humör.

Jag har fått utskrivet Premalex som jag nu testar och det är något helt enormt vilken skillnad. Känner mig lugn och harmonisk och har hur mycket tålamod som helst. I vanliga fall hade jag varit ledsen, nedstämnd, arg, sur .. ja helt galen faktiskt.

Är det någon som har erfarenhet av detta preparat som äts två veckor i månaden, från ägglossningen till mensens start. Det jag tycker är konstigt är att det även verkar ha effekt på de kroppsliga symtom jag brukar ha, i form av ökad vikt och allmän svullnadskänsla i kroppen. Kan det vara så?

Hur gjorde du Anders?

karinanderssol

Tack för alla reaktioner! Ni som har skrivit kommentarer, skickat meddelande på Twitter och mailat. Jag är verkligen tacksam över att ni tagit er tid. Vi är många och våra historier är ganska lika och kokar ofta ner till den enkla men omöjliga ekvationen; att älska någon som ibland och regelbundet tycker så illa om dig och det du gör. Hur löser man det? Hur gjorde du?!

Det är en svår fråga och jag kan ju aldrig göra något annat än att beskriva min/vår historia och hoppas att det finns korn i den som kan hjälpa er.

Jag och Karin har bråkat mycket. Som Karin har berättat var vi osams ofta och oförklarligt tills jag en kväll la ihop pusslet och konstaterade regelbundenheten i bråken. Jag minns fortfarande exakt var vi stod när jag tog tag i Karin under vår promenad och sa att det måste ha med pms att göra. Vi stod kvar en lång stund alldeles tysta i mörkret och jag kan fortfarande känna känslan av lättnad och skräck över konstaterat faktum. Jaha. Det är pms. Och nu då?

Men det är där det börjar; att konstatera faktum. Ofta tror jag att det är vi som lever tillsammans med pms som måste dra den slutsatsen. Det är lättare att se utifrån och det är lättare (om än inte lätt) för oss att ta upp det och prata om det.

Så vad gör man då? Några korta råd som hjälpt oss:

Prata om det – Enda sättet att alls förstå vad det handlar om är att prata om det. Och absolut inte när hon är i pmsen utan före och/eller efter.

Gör en plan – Vad gör vi nästa gång det händer? Skall vi vara ifrån varandra om det går? Är det ok att jag säger till när jag känner att det kan vara pms? Kan jag be dig gå undan och djupandas tills du lugnat ner dig? Vad säger vi till barnen om de märker av våra bråk?

Var lugn – Det här är svårast av allt. Som partner till någon med pms måste man försöka hålla sig lugn. Det är naturligtvis inte lätt i all ilska och kommentarer som sårar. Men det hjälper inte att be henne ”skärpa sig” och det hjälper inte att ge henne skuldkänslor. Det kommer bara att fördjupa ångesten och göra det än jobbigare.

Ställ krav – Samtidigt som man måste försöka hålla sig lugn och förstå att det hon säger egentligen inte är menat så kan man inte förväntas tåla vad som helst. Det är därför ni måste prata om det i förväg och göra en plan. Hur skall/får jag som partner hantera utbrotten som riktas mot mig? Vad gör jag om jag blir ledsen och inte orkar höra mer?

Krama – Bästa medicinen när det är tufft för henne i pmsen är en stor varm kram. Stryk hennes hår ur pannan på säg att du älskar henne. Jag lovar att det hjälper…

Lycka till och var rädda om varandra.

Malin: Min historia (med en lösning!)

Jag har haft PMS sedan 20-årsåldern. I början höll jag den i schack med ett naturläkemedel som heter Efamol. I 25-årsålder blev det mycket värre och jag uppsökte läkare och fick utan problem Citalopram och minipiller utskrivet. Det kändes som att jag fick ett helt nytt liv.

Men vid 34 års ålder och efter två barn fungerade inte detta heller längre.
Jag uppsökte först kinesiolog och köpte mediciner för flera tusen varannan månad. Det hjälpte inte alls.

Jag provade på att äta mycket mindre kolhydrater, men när PMS:en kom kunde jag ändå inte stå emot godiset.

Jag uppsökte läkare igen. Hon sa att ”som kvinna ska man ha lite humörsvängingar!”.

Jag uppsökte en annan läkare som gav mig rådet att först prova att bara äta min Citalopram 14 dagar i månaden och om inte det skulle fungera så skulle jag f prova att byta medicin.

I samband med att jag pratade med den sista läkaren påbörjade jag också viktminskning med Itrim. Man går på soppdiet i tolv veckor och sedan börjar man introducera rätt slags mat enligt tallriksmodellen, typ.

Jag har aldrig någonsin klarat av att hålla någon slags diet under PMS. Jag måste vräka i mig då.

Men nu stålsatte jag mig för att en gång för alla bli av med min övervikt på 15 kilo.

Nu är jag inne på vecka elva och tolv i den första fasen med bara soppor fyra gånger per dag och på exakta regelbundna tider.

Och vet ni?

MIN PMS ÄR HELT BORTA!

(Alla fullständigt galna saker jag gjort, alla småsaker jag skällt på folk om, alla elaka mail jag skrivit, alla dörrar jag smällt i, alla tårar för ingenting, alla saker jag inte orkat ta mig för och hur mitt hem förfaller 10-12 dagar i månaden skriver jag om en annan gång.)