april 2014 archive

Om PMS i Nyhetsmorgon idag!

Louise Lundström såg mig i Malou i TV4 i höstas och insåg att hon lider av svår PMS (PMDS). I morse berättade hon om sina symptom och sjukdom (som ju PMDS faktiskt är) tillsammans med gynekologen Marie Bixo som forskar på PMDS i Nyhetsmorgon. ”Bara att veta om det och att kunna prata med människor runt omkring mig har hjälpt mig otroligt mycket” sa Louise. Och jag kan bara hålla med!

Tack Louise för att du ställde upp och pratade om detta! Det var inte lätt att hitta någon som ville och vågade. Men nu är vi i alla fall två.

Jag klarar inte det här själv

Jag hade inte klarat detta utan Anders. Det har jag sagt flera gånger. Utan hans stöd hade jag aldrig orkat kämpa tills jag fick hjälp. Men Gudarna ska veta att det inte varit lätt, för någon av oss. Det är inte bara jag som tagit ut min ilska på Anders många gånger har han gjort det på mig också. Ibland har jag känt det som han provocerat fram min ilska. Ibland som om han använt min PMS som ursäkt för att inte ta mig på allvar. Vi har bråkat, skrikit, sårat, och lämnat varandra, sprungit efter varandra i nattlinne mitt i natten och gråtit floder med tårar. Här kommer ett brev jag fick från Camilla i helgen som handlar om just det här. Snälla berätta gärna i kommentarerna hur ni gjort med er partner för att få honom eller henne att förstå.

Jag heter Camilla och är 31 år och lider av vad jag förmodar kommer visa sig vara PMDS.
I detta nu så har min sambo just åkt iväg, men jag vet inte vart. Jag ska ha mens om en eller två dagar och livet känns som ett helvete, på riktigt. Såhär har det varit de senaste året sedan vi flyttade ihop, varje månad har han åkt iväg. Jag har återigen sagt att jag vill göra slut och att jag ska flytta, beställt hem skatteverkets blankett, Anmälan om flytt inom Sverige. Jag har rivit och slitit i skåpen idag, jag har smällt i köksskåp, slamrat med disk, dunkat med stolar mot golvet, slagit i bordet, skällt ut honom efter noter.
Jag är helt yr i huvudet just nu! Jag känner mig så fruktansvärt liten, ensam, galen och jag bara gråter. Jag har packat ner grejer, jag har tagit ner alla gardiner, lagt fram alla mina saker, jag ska packa dom imorgon har jag tänkt. Jag har ikväll rivit sönder saker han gett mig, minnen, våra minnen, jag river och river och  medans jag river tänker jag att jag inte borde. Samtidigt som jag vet att jag just i denna sekund har extrem pmds så kan jag inte hejda mig. Samtidigt som jag tömmer tv-bänken från mina filmer så tänker jag att jag inte borde, för jag vill ju inte flytta. Men ”sanningen” är så starkt övertygande, jag bara MÅSTE flytta.

Jag har sen nån vecka tillbaka sökt hjälp och jag ska utredas på Kvinnokliniken i min stad. Jag har fått hem skattningsformulär som jag ska fylla i under två månader, så jag hoppas på hjälp. Men vad gör jag åt att min sambo VÄGRAR förstå, som att han inte vill hjälpa mig??? Det gör så fruktansvärt ont inuti mig just nu. Det sista han sa innan han for var: ”varför kan du inte bete dig?”. Sorgen äter upp mig, skuldkänslorna jag har som viskar och undrar varför jag inte kan just bete mig och vara sådär härlig? Varför kan jag inte när jag vill? Och varför lämnar han mig varje månad när jag som mest behöver honom? Är det skäl för mig att lämna honom ”bara” för att han åker ifrån mig? Eller kan han faktiskt inte, så hellre flyr han än illa fäktar? Hur ska jag kunna skilja på allting? Nu sitter jag här i en flyttröra(för det går undan då jag har (förmodad) pmds, det går ohyggligt snabbt att raffsa ner gardiner och kasta sönder saker. Jag skakar och gråter och vet inte hur jag ska kunna somna ikväll.

Någon annan som känner igen sig i det som jag skriver, som har en kille som sticker ifrån dig då du mest behöver honom? Hur gjorde du? Ska jag lämna honom? Eller finns det hopp? Hur fick du honom att förstå? Kan killar förstå? Är jag dum som vill att han ska hjälpa mig? Jag kan inte klara det här själv, jag kan inte det!

/Camilla, 31 år

Fråga Doktorn om PMS

motume

Nu sitter jag och Anders på Arlanda på väg till Umeå. Imorgon ska vi vara med i ”Fråga doktorn” som ska handla om PMS. Vet inte exakt när det sänds men jag återkommer om det.

Så himla bra att fler program och tidningar vill prata om PMS. Och så himla fint att de vill ha Anders med också. Först i början när journalister ringde och ville prata PMS och jag föreslog att de skulle prata med Anders också, blev de förvånade. ”Men han har väl inte PMS?”. Nej, men han är den som har fått stå ut med den. Ibland mer än jag själv. Det är så viktigt att män får vara med och berätta sin historia. Och förstå hur viktiga de är för att vi kvinnor ska kunna komma tillrätta med PMS.

Vi är lite fnissiga och uppspelta. Det känns lite som en skolresa. Eller kärleksresa. En väldigt märklig känsla att åka runt tillsammans och prata om det som för bara två år sen var vår största skam och som höll på att knäcka oss totalt. Det skulle man vetat då…

Varför har ingen förstått?

Det här brevet skulle jag kunna ha skrivit. Och många med mig. Det här med att man inte förstår. Att ingen runtomkring en heller gör det. Och att man till sist tror att man är galen. Kristina har beskrivit det så bra. Jag hoppas så att du får hjälp att hitta en balans och nya vägar till ett bättre liv, Kristina!

8655785620_2e49e4b757_z

Jag har alldeles nyligen vaknat upp till att den huvudvärk och migrän som jag lidit av i 15 år, hela mitt vuxna liv, antagligen i huvudsak har berott och beror på PMS. Huvudvärken har varit en sån fruktansvärd plåga i så många år. Till det har jag haft återkommande problem med depression, meningslöshetskänslor, uppgivenhet, sorg, och allmän bergodalbana. Jag har blivit frågad om jag är manodeprressiv vid många tillfällen. Många har tolkat det så. Att jag har varit glad och energisk ofta, att jag är en uppskattad medarbetare och framgångsrik, och verkligen lyckats med alla de där sakerna i livet som man ”ska”, har ofta dolt att jag inuti i perioder haft och har det mycket tungt. Utan någon tillsynes förklaring! Allt går toppen, alla är friska och har det bra, jag ochmin familj har det bra. Så vad är det för fel?

Efter att ha fört dagbok i snart ett halvår börjar jag se mönstret, efter alla år. Att man ha varit så blind? Att ingen har kunnat säga det, hinta om det, påtala att det kanske är ett PMS-relaterad problem.Skillnaden kan märkas redan efter ägglossning. Ca fem dagar innan mens börjar helvetet med oro, huvudvärk, led-/nack-/ryggont, sömnproblem, extrem irritationoch förtvivlan över det förvirrade tillståndet och att in kunna ”skärpa sig”. Varför har jag inte sett det? Ingen inom vården har någonsin frågat.

Att ha levt med en identitet av depression och obalans har satt djupa spår i självbild och självkänsla. Att inte våga leva ordentligt av rädsla för att inte klara av, och riskera att bekräfta bilden av att man är både kroppsligt och mentalt svag. Att något är fel på en. Till detta ska läggas den fruktansvärda attityd mot kvinnor som lider av liknande problem, som om det vore vi som bara ska stå ut och som om vi är gnälliga kärringar. Hur ont det gör att inte känna att man vågar gå ut och säga att man har dessa problem, för att man ska tolkas som en gnälltant, surkärring, eller otrevlig skata. Uttrycket ”har du pms eller” från tonåren har ju suttit kvar och gjort att man själv inte vågat ta det på allvar. Bilden av kvinnor i samhället, kravet på unga flickor och kvinnor, har i mitt fall definitivt spelat in. Duktiga flickan alltid, oavsett omständigheter, och inte ett uns av möjlighet att visa svaghet vad gäller den här typen av problem, allt för att undvika att fördomarna mot kvinnor ska bekräftas igen: att vi är svagare och gnälligare. Kristina

Ja. Det finns ju mycket att säga. Hur som helst vill jag säga ett stort TACK för att ni kämpar för den här frågan, och om förbund bildas kommer jag definitivt att bli medlem. Jag är glad att jag fick sjukskriva mig idag så att jag, som av en händelse, såg på tv4. Allt har väl en mening

Stor kram, från någon som precis har fattat vad som pågått alla år.

Kristina

Bild: Daniella S Nassetti CC

Magnesium mot PMS

white pills

Jag förstår att det känns som jag förespråkar syntetiska mediciner eftersom det är det jag själv äter och äntligen fått hjälp av. Jag har i många år varit emot SSRI (fråga mig inte varför) men efter att ha testat allt, verkligen ALLT för min PMDS blev jag till sist hjälp av SSRI. Och nu vill jag inte byta bort detta mot nått i hela världen. Jag rekommenderar alltid att man testar annat först och att mediciner är sista utvägen. Till exempel är det många som testar att äta mineraltillskott. Jag äter själv extra magnesium. Såhär skriver Suzanne och hon har absolut en poäng.

Hej Karin

Såg dig hos Malou när du pratade om PMS och PMDS.
Har själv haft det oerhört svårt i alla år, men har haft tur att min man har förstått vad det har handlat om och lidit med mig.
2006 gjorde jag en hårmineralanalys och fick reda på att jag hade extremt lågt värde av magnesium i kroppen.
Åt kosttillskott efter rekommendationen som fanns i analysrapporten i 3 månader och har efter detta varit helt besvärsfri.
Redan efter 14 dagar kände jag mig mycket bättre och sedan kom mitt liv tillbaka mer och mer.

I dag vet jag hur mycket och på vilka sätt magnesiumbrist påverkar kroppen.

Kvinnor blir ofta rekommenderade att äta kalciumtabletter eller att dricka mjölk för att inte bli bensköra.
Om man får överskott av kalcium, så får vi underskott av magnesium. Dessa mineraler ska vara i balans.

Jag rekommenderar alla som lider av PMS eller PMDS att göra en hårmineralanalys.
Sök på nätet så hittar ni terapeuter som gör detta.

Varför äta syntetiska mediciner, när det går att komma till rätta med problemet på naturligt sätt?
Alla våra sjukdomar handlar egentligen om att vi har obalans, när det gäller vitaminer, mineraler och spårämnen.
Hela kroppen är kemi och det börjar med det vi stoppar i munnen.

Med vänlig hälsning

Suzanne

 

Tack snälla fina ni!

Det kanske ser ut som om jag sitter där i TV och bara pratar om min PMS som om det vore det mest naturliga som fanns. Men under blusen dunkar alltid mitt hjärta som på en rädd liten fågelunge. Och under det tjocka lagret av TV-smink rodnar jag. Det är fortfarande otroligt utelämnande och läskigt att prata om det här. Det känns fortfarande pinsamt och inte så speciellt smickrande att berätta om vilket as man varit. Hur mycket dumt man gjort. Usch och blä. Jag hade egentligen helst suttit och pratat om mina TV-projekt eller nya bok eller nått annat krystat hehe

Därför är det så avgörande att få all denna kärlek och pepp från er tittare och läsare. Det betyder ju att jag och Anders gör någon nytta. Och då känns det plötsligt varken pinsamt eller dåligt.

Precis som vi sa innan vi gick in i direktsändning i måndag. Det var ju Anders första gång i Tv och han var också jättenervös. Men vi tog varandra i händerna, tittade varandra i ögonen och kom överens om detta: om vi bara hjälper en kvinna eller ett par att få hjälp. Då är det värt det. Det är för er vi gör det. Tack snälla igen!
kram

bild 5

Och visst är han fin min Anders? Så klok och fin. Och tålig. Herregud vad tålig han är.

Anders & jag hos Malou idag

Idag var jag hos Malou för 3:e gången för att berätta om PMS och idag fick även Anders följa med. Jag var lite nervös innan för vad han skulle säga. Även om jag vet att han aldrig skulle lämna ut mig, vet han ju precis exakt allting jag sagt, gjort, skrikit och hållt på med under mina PMS-perioder under åren. Men han skötte sig såklart strålande. Och jag tycker han fick fram så många viktiga aspekter på hur det kan vara att vara partner till någon med PMS. Bäst av allt var när han mot slutet konstaterade det som han så länge sagt till mig: man kan inte klara av och hantera sin PMS själv. Man måste ha hjälp, kärlek och förstående för att lyckas och orka.

Socker och ilska

Hejsan Karin,

Jag har lyssnat på podd-versionen av Kropp och själ som du medverkade i för ett tag sen. 
 
Jag har också haft liknande symptom och det är som man växlar mellan Smeagol och Gollum i Lord of the Rings när man är som värst. 
 
Vad som hjälpt mig är att dra ner på eller till och med ta bort sockret från vad jag stoppar i mig – från allt – kaffet, chokladen, sylt och så vidare. Ju längre jag gör det desto bättre fungerar det för mig. 
 
Nu har jag lyckats att tajma in vilka veckor/dagar som jag reagerar minst på sockret och unnar mig då kanske något sockrigt. Men annars gör jag allt för att undvika det. 
 
I början var det svår och jobbigt men jag förde en dagbok där jag skrev om hur jag mådde och upplevde mig själv. Parallellerna var oerhört tydliga mellan mitt humör och sockerintag. Jag känner mig mer harmonisk utan sockret och sover mycket bättre. Känner mig frigjord och vågar lita på min ilska – att den som kommer är berättigad. 
 
Tänkte bara att det kanske kan vara något som fungerar för andra med.
 
Hälsningar,
Maria