november 2014 archive

Min menscykel är ett minfält

IMG_1489

Det har inte varit så lätt att sköta den här bloggen den senaste tiden. En stor anledning är PMDS:en. När jag väl är inne i ett skov då vågar jag inte blogga, jag vågar inte lita på min verklighetsuppfattning. Jag är arg på allt och alla och Anders har förbjudit mig att vara på sociala medier (och håller koll på mig = mycket bra). Och när jag inte har ett skov och mår bra då vill jag inte veta av PMDS:en. Då vill jag vara glad och normal och inte tänka på det helvete som snart kommer tillbaka igen.

De senaste månaderna har varit jobbigare än nånsin. Inte för att PMDS:en varit värre utan för att jag plötsligt, från ingenstans, börjat få helt oregelbunden mens. Först fick jag var 3:e vecka. Sen gick det 6 veckor i mellan. Vad spelar det för roll tänker ni? Jo det spelar all roll i världen. Min livlina har ju varit att jag vet när jag har ägglossning och kan planera efter det. Avboka möten, mentalt ställa in mig på att ta det lugnt och framförallt upplysa min omgivning när det är dags. Men nu. Ingen aning. Kan komma imorgon eller inte alls. Det känns som både Anders och jag trippar runt i ett minfält. När som helst kan det explodera.

Kan det vara klimakteriet? Jag hoppas det. För när mensen tar slut ska också PMDS:en ta slut. Det är bara det att detta kan pågå i tio år.. Kommer Anders och jag orka trippa runt så länge? Hur gör ni med oregelbunden mens? HJÄLP!

 

Varje måndad blir jag förvånad

Hej!

Varje månad blir jag fortfarande lika förvånad över att en dag helst plötsligt vakna upp med ett extremt hat. Jag hatar allt och alla. Allt känns helt fel och jag ifrågasätter alla mina livsval. Jag vill bara bort eller helst av allt inte leva. Fantiserar om att krocka med bilen eller att det ska smyga in en mördare i lägenheten under natten. På fullaste allvar. Ligger i sängen och gråter och gråter. Googlar på nya jobb, nytt boende och tittar på sorgliga videoklipp på youtube som får mig att gråta ännu mer. Mellan varven rusar jag ut till min pojkvän i vardagsrummet och skriker, klagar, gråter, har raseriutbrott, kastar sönder saker eller gör slut. Frågar vad det är för fel på honom som inte tröstar mig, försöker tvinga honom att hålla om mig. Sedan faller jag ihop i sängen igen, gråter och gråter tills jag har nya krafter att attackera min partner igen. Vill att det ska vara hans fel att jag mår såhär så att han också kan ta sitt ansvar och reda upp det åt mig. Så att jag slipper! Försöker hålla ihop mig men det går inte. Det går inte!!!! Igår var hela hans familj här på kalas men det hjälper inte, jag går in i sovrummet och bara gråter.

Det är som om den här kraften bara måste ut. Om jag försöker stänga den inne blir det bara ännu värre. När det väl är över och mensen kommer (va, ska jag ha mens nu? Jahaaa) är allt som bortblåst och jag förstår inte alls hur min kille kan vara så avskärmad mot mig. Allt är ju bra igen! Han borde vara van vid detta nu. Jag menar det inte när jag ber honom att det åt helvete (!) vill bara att allt ska bli bra igen. Får dåligt samvete över hur jag betet mig. Och tänker att nu, den här gången kommer han att lämna för nu är han riktigt less på mig. Kommer på mig själv att nu måste jag söka hjälp, läser alla era historier och känner igen mig såväl. Ändå känner man sig mest ensam i hela världen då man väl är i det…

Pernilla, 28 år.