februari 2015 archive

Våga berätta!

Hur märkligt det än låter så blir även den värsta PMS:en lättare att hantera om man har stöd och förståelse från sin omgivning. PMS ger ofta enorma ångestpåslag i sig och att då också vara nervös för hur andra uppfattar en maxar ångest ännu mer. Att förstå och veta om att man har PMS (tex genom att hålla koll på ägglossning eller föra dagbok) och att kunna meddela omgivningen så de är förstående, kan göra underverk. Jag trodde inte på det själv först men jag berättade heller inte för någon att jag hade PMS. När jag sen gjorde det blev allt mycket lättare. Nu kan jag fokusera på att må bra och inte på vad alla ska tycka. Idag fick jag brev från Gabriella som upplevt samma sak. /Karin

kontoret

att berätta på jobbet…

Hej Karin.
Så stort av dig att faktiskt gå ut med dina besvär offentligt, tack.

Jag är 22 år jag har lidit av grov pms/pmds sedan flera år tillbaka..
Länge utan att kunnat koppla mina vredesutbrott till just detta.

Började med ett slags p-piller som rörde om allt ännu mer..
Bytte till något annat märke och har nog gått igenom de flesta utan vidare framsteg.

Folk i min närhet kopplar ofta ihop mitt humör med mens långt innan jag själv fattat, som även du beskrivit.

”Oj jaha, jo jag ska nog ha mens nu..Det har du rätt i.. Igen..!”

Till dig Karin och alla andra kvinnor som känner sig psykiskt sjuka framförallt veckan innan mens (jag känner av ordentliga förändringar i kropp och knopp redan vid ägglossning): jag har legat på golvet och gråtit ögonen ur mig, snäst åt stackars kollegor som inte gjort något, klagat över saker som inte spelat roll, skrikigt på pojkvänner, svurit över alla världens människor som är helt jävla dumma i huvudet och jobbiga allihopa. Tänkt att vänner är så förbannat krävande och önskat de bara kunde hålla käften..
Tyckt att jag själv ser förjävlig ut och gråtit när jag ska klä mig för jobb/fest/gympass eftersom allt ser ut som skit på mig.
Inte velat jobba, alls. Knappt orkat haft konversationer med kunder.
Nästan tiggt om bråk och letat problem hos min partner, för någon slags reaktion. Eller snarare anledning till att jag ska få reagera!

Tack och lov är han otroligt förstående fast han som han själv sa: aldrig varit med om en tjej men SÅ märkbara besvär. Redan i början då vi dejtade mer seriöst märkte han ordentlig förändring av min personlighet från ena dagen till den andra. Jag är annars positiv, full av energi, rolig, social, älskar att kramas och ogillar att tala illa om andra.

Plötsligt var jag raka motsatsen och gömde mig hemma bakom stängda dörrar. Tanken på att behöva vistas nära honom fick mig att må illa. Vistas med någon alls förresten, fyfan för folk. Skittrött var jag också, inte lust med något. Livet va väldigt värdelöst…

Nu hade jag ju redan klurat ut vad mitt härliga humör berodde på så trots en väldigt ny kärleksrelation valde jag tidigt att tala om precis som det va. Bästa jag gjort, mina närmsta kollegor vet såklart också detta. Och de vet att jag inte menar något illa med min bitchiga attityd.
Våga berätta.

Jag fick träffa en fantastisk barnmorska på ungdomsmottagning som hade lika hemska besvär som mig och var därför väldigt förstående. Hjälp finns, även om den kan vara svår att få ibland. Ge inte upp!Jag har fått antidepressiva som jag tar vid ägglossning fram till mensen kommer och har just satt in en hormonspiral.
-Jag hoppas detta nu är början på en betydligt enklare och lugnare vardag för både mig och alla jag känner..!

En sak till, underskatta inte ett hårt gympass, en promenad/springtur, bra musik och något riktigt gott (choklad!!)

Lycka till och kasta inte sönder alltför fina saker! ;)

Mvh Gabriella Brandell