Besvären blev tydligare när jag blev sambo

Hej! Ledsen att det dröjt med svar och publicering. Jag har haft en intensiv period med jobb och annat och inte hunnit med riktigt. Historierna från er fortsätter strömma in och här kom ännu en från Maria. Intressant det hon skriver om att läkaren uttrycker det ”som att hon är allergisk mot hormonförändringar”. För det är precis så det här med oss som lider av PMA och PMDS.

Min pmds-historia i korthet. Besvären blev tydligare och mer explosiva när jag blev sambo vid 22 års ålder. Innan dess hade jag också haft perioder av irritabilitet och nedstämdhet men inte reflekterat över det. Men jag minns en f.d. pojkvän som klagade på att jag var trist och sur ibland, och det var naturligtvis en stark kontrast till den jag vanligtvis var. Att jag sedan blev sur när han berättade att han delat säng med en annan tjej (och att det inte var hans fel) ser jag mer som ett sundhetstecken än symptom på pms/pmds…

När det var som värst blev jag ömsom våldsam och ömsom extremt nedstämd. Jag betedde mig som en galning, allt från att kasta saker på min sambo eller i väggen, ta sönder saker som jag egentligen tyckte om eller som jag visste att min sambo tyckte om, till att överväga självmord p.g.a. att jag kände mig värdelös som människa och otroligt skamsen över mitt uppträdande. Mellan dessa perioder var jag en levnadsglad och humoristisk människa som såg relativ positivt på livet. Men perioderna av galenskap tyngde mig. Jag sökte hjälp hos studenthälsan i Lund där jag bodde men blev inte förstådd alls. Inte förrän 10 år senare, efter att ha fått mitt andra barn, fick jag professionell hjälp. Jag ”bröt ihop” en dag hemma i köket bland småbarn och disk, och ringde öppenpsykiatrin. Fick genast komma till en kurator/terapeut som efter ett tag såg mönstret och menade att jag antagligen led av pms (tror inte att diagnosen pmds fanns då). Jag fick kontakt med en gynekolog som skrev ut ssri-medicin till mig som jag tog veckan innan mens under många år, med uppehåll under en tredje graviditet (som blev mycket jobbig psykiskt).

Nu har jag övergått till att äta medicinen hela tiden, och har fått öka dosen. Läkarskapen säger att det är omöjligt men jag känner starkt att kroppen har vant sig vid medicinen efter så många år (jag är 46 idag) och att jag därför behöver en högre dos för att inte få vansinnesutbrott/depression varje månad. Sexlusten försvinner tyvärr helt p.g.a. medicinen vilket är jobbigt eftersom jag lever i ett förhållande. Men en kompis till mig som är psykiatriker berättade för mig om ett tips hon från en patient.  Hon kunde i egenskap av läkare inte rekommendera det, men jag testade tipset och det fungerar för mig. Jag skippar medicinen någon gång i måndaden (inte när besvären är som värst, förstås!!) och då gäller det att maken är på alerten! Lusten och förmågan till orgasm kommer tillbaka ungefär ett dygn efter utebliven medicin. 

En läkare jag fått kontakt med menar att besvären kommer att försvinna ungefär ett år efter att mensen upphört. Han uttrycker det som att jag är ”allergisk” mot hormonförändringar, och så länge jag har det kommer jag att ha pmds. Det hjälper mig att se fram emot menopausen som vanligtvis brukar ses som något negativt. Jag har börjat få oregelbunden mens nu, så jag tror att den börjar närma sig. Problemet med det är att även humörsvängningarna blir oregelbundna och svåra att förutse, men medicinen tar ju numera udden av dem.

Svårast har varit att barnen fått leva med en mamma som emellanåt varit ett monster. Jag har ibland missat att ta medicinen i tid (en anledning till att ta den varje dag!!) med trista följder. Jag vet inte men hoppas ju att de förstått och tagit till sig av förklaringarna. Jag har bett min man att vara behjälplig och ta samtalet med barnen direkt i händelse av utbrott.

Jag är glad och tacksam för att du använder ditt kändissskap till att sprida kunskap om pmds. Hade jag haft tillgång till den här informationen för 20 år sedan hade jag och min familj antagligen sluppit en hel del lidande. Så tusen tack för det!

Ps! Min sambo för 20 år sedan blev sedemera min man och vi har tacklat det här tillsammans vilket har varit en stor hjälp.

Parse error: syntax error, unexpected T_CLASS in /storage/content/91/127591/livetmedpms.se/public_html/wp-content/themes/adelle/comments.php on line 1