Archive of ‘Anders har ordet’ category

Fråga Doktorn

Fraga DoktornWow! Vilket gensvar det har varit på vår medverkan i Fråga Doktorn!

Stort tack för alla kommentarer, mail etc. Vi uppskattar verkligen att ni delar med er till oss.

Programmet nådde över en miljon tittare vilket är helt fantastiskt! Om du ändå missade så kan du se det på SVT Play fram till 11 juni.

När Karin startade den här bloggen kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att vi var så många som lever med och i närheten av pms/pmds. Att jag skulle få så många mail från män som inte vet hur de skall bära sig åt. Som bara vill hjälpa men inte vet hur, kan eller får. Och det är helt underbart att ha fått följa några av er i er resa mot att må bättre som familj. Det är stort, både hur ni kämpar och att ni vill berätta om det. Tack.

Draken är tillbaka

 

pms-drakenNi som följt bloggen vet att Karin mått betydligt bättre senaste tiden men idag är Draken tillbaka…

Jag kände det på mig redan i förrgår kväll när något relativt litet blev större och större under tiden vi pratade. Den loopen brukar vara ett säkert tecken på att det är på gång. Igår hade vi inte så mycket kontakt och den kontakt vi hade var kortfattad. Förklaringen är alltid att Karin hade så mycket jobb att det var omöjligt att höras mer. I början minns jag att jag ifrågasatte det med bråk som följd förstås. Jag hade inte förstånd nog att vika ner och hålla med utan blev sårad över att hon inte ville prata. Egentligen berodde det ju bara på att hon ville hålla avstånd när hon mådde dåligt. Idag vet jag bättre och kan väl erkänna att det numer är helt ok att inte höras lika mycket under just de här dagarna, men säg inget om det till Karin…

Idag verkar Draken vara tillbaka. Hon är arg, ledsen och missförstådd. Vi har hunnit bråka lite. Jag vet att hon nu sitter hemma och är inlåst i garderoben (fråga mig inte varför eftersom ingen annan är hemma…). Hon är ledsen och stukad. Alla är dumma och ångesten sliter i henne. Det finns egentligen inget jag kan göra. Jag håller mig på min kant. Skickar ett sms emellanåt med ”Jag älskar dig”. Hon behöver höra det även om hon vill hålla sig för sig själv. Och dessutom är det ju sant.

MEN det som Karin idag känner är ett stort steg tillbaka och att hon mår verkligen dåligt är ingenting mot hur det var. Karins PMDS idag är en viskning mot den gamla. Idag är det faktiskt helt ok att Draken kommer på besök igen. Vi har till och med kunnat skoja lite (bara lite) på telefon om det. Vårt bråk imorse följdes ganska snart av ett Förlåt på sms. Förr kunde vi vara osams i timmar, till och med dagar.

Det jag vill ha sagt är att det går att hantera PMDS. Även om den ibland kommer tillbaka med mer kraft så har vi lärt oss hur den skall hanteras. Jag är idag helt nästan helt lugn i magen när jag känner av hennes humör. Jag vet ju att det försvinner snart igen. Vi har gjort en plan som vi kan följa och allt är egentligen helt lugnt.

Men Karin mår dåligt i sin garderob och det är naturligtvis ledsamt. Just nu hjälper det inte henne att trösta med att det blivit så otroligt mycket bättre. Imorgon är vi tillsammans igen och allt känns bättre.

Hur gjorde du Anders?

karinanderssol

Tack för alla reaktioner! Ni som har skrivit kommentarer, skickat meddelande på Twitter och mailat. Jag är verkligen tacksam över att ni tagit er tid. Vi är många och våra historier är ganska lika och kokar ofta ner till den enkla men omöjliga ekvationen; att älska någon som ibland och regelbundet tycker så illa om dig och det du gör. Hur löser man det? Hur gjorde du?!

Det är en svår fråga och jag kan ju aldrig göra något annat än att beskriva min/vår historia och hoppas att det finns korn i den som kan hjälpa er.

Jag och Karin har bråkat mycket. Som Karin har berättat var vi osams ofta och oförklarligt tills jag en kväll la ihop pusslet och konstaterade regelbundenheten i bråken. Jag minns fortfarande exakt var vi stod när jag tog tag i Karin under vår promenad och sa att det måste ha med pms att göra. Vi stod kvar en lång stund alldeles tysta i mörkret och jag kan fortfarande känna känslan av lättnad och skräck över konstaterat faktum. Jaha. Det är pms. Och nu då?

Men det är där det börjar; att konstatera faktum. Ofta tror jag att det är vi som lever tillsammans med pms som måste dra den slutsatsen. Det är lättare att se utifrån och det är lättare (om än inte lätt) för oss att ta upp det och prata om det.

Så vad gör man då? Några korta råd som hjälpt oss:

Prata om det – Enda sättet att alls förstå vad det handlar om är att prata om det. Och absolut inte när hon är i pmsen utan före och/eller efter.

Gör en plan – Vad gör vi nästa gång det händer? Skall vi vara ifrån varandra om det går? Är det ok att jag säger till när jag känner att det kan vara pms? Kan jag be dig gå undan och djupandas tills du lugnat ner dig? Vad säger vi till barnen om de märker av våra bråk?

Var lugn – Det här är svårast av allt. Som partner till någon med pms måste man försöka hålla sig lugn. Det är naturligtvis inte lätt i all ilska och kommentarer som sårar. Men det hjälper inte att be henne ”skärpa sig” och det hjälper inte att ge henne skuldkänslor. Det kommer bara att fördjupa ångesten och göra det än jobbigare.

Ställ krav – Samtidigt som man måste försöka hålla sig lugn och förstå att det hon säger egentligen inte är menat så kan man inte förväntas tåla vad som helst. Det är därför ni måste prata om det i förväg och göra en plan. Hur skall/får jag som partner hantera utbrotten som riktas mot mig? Vad gör jag om jag blir ledsen och inte orkar höra mer?

Krama – Bästa medicinen när det är tufft för henne i pmsen är en stor varm kram. Stryk hennes hår ur pannan på säg att du älskar henne. Jag lovar att det hjälper…

Lycka till och var rädda om varandra.

PMS-Cirkeln

[prezi id='yegidasamgsp' width=640 height=400 lock_to_path=0]

Jag har gjort ett försök att beskriva min bild av vilka olika faser en PMS-period kan gå igenom. Det är viktigt att komma ihåg att detta är just min bild, att det naturligtvis kan se olika ut för olika personer och beror på vilken typ av PMS man har.

Min tanke är att detta kanske kan hjälpa dig/er att prata om PMSen. Vad är det som händer och när? Kanske kan ni använda mallen för att göra en egen bild?

Jag vet att detta är jobbigt att prata om men jag vet också att det är nödvändigt att ni gör det. Välj rätt tillfälle bara. Lugn och ro och inte i PMSen. Tro mig. Det funkar inte.

 

(Så här gör du: Klicka på Start Prezi – Klicka på pilarna längst ner för att stega framåt eller bakåt – Klicka på Prezisymbolen för att komma till Prezi och kopiera om du vill. Du kan också klicka på bilden nedan för att se bara själva bilden.)

PMS-cirkeln av Anders Wennerberg

 

Det

AW arb rum

Det är tisdag kväll. Ute börjar det bli mörkt, det är kallt nu och löven har snart fallit av träden så pass att jag kan skymta vattnet från arbetsrummet. Karin är på gig i Norrland och jag är hemma själv med Karins barn i Stockholm. Imorgon kväll skall jag åka till mina barn i Östersund. Det blir skönt. Har inte kramat dem på över en vecka. Det mesta är som det brukar.

Och när som helst nu börjar Det.

Jag vet redan hur det kan bli. Samtidigt vet jag ingenting. Vi har försökt att komma till rätta med PMSen så länge. Provat och provat igen. Bytt medicin. Bytt läkare. Bytt vårdinrättning. Bråkat, gett upp och gråtit. Men det vill sig inte riktigt. Det har blivit bättre, det har det. Mycket bättre. Men oron finns där. Oron som knyter sig i magen över att det skall bli hemskt igen. Men mer om det en annan gång, när jag lärt känna er lite och orkar skriva.

Den här PMS-perioden kommer jag mest att finnas tillgänglig på telefon. Det är inte lika bra även om det kan vara skönt att känna att jag/vi alltid har möjlighet att inte höras om det blir för jobbigt. Men jag vill ju helst finnas hos Karin. Kunna hålla om henne när ilskan släpper och övergår i skuld som sedan blir ångest. Då är det skönt att krypa upp i soffan tillsammans och stryka henne över pannan tills hon somnar.

Om några dagar nu kommer vi att prata som vi alltid gör, flera gånger om dagen, när vi inte är tillsammans. Om några dagar kommer samtalet när Karin tror att allt är som vanligt men när jag ögonblickligen märker att Det har börjat. Hon är inte arg, inte ens irriterad, men det hjälps inte. Rösten har ändrats. Det finns en underton som varnar mig och berättar med hundraprocentig säkerhet att det är dags igen. Det träffar mig som en knytnäve i magen och jag vet att jag måste berätta för Karin. Jag har lovat det. Och jag vet att hon blir så ledsen, så ledsen.

- ”Älskling. Din PMS har börjat.”