Archive of ‘andras historier’ category

Våga berätta!

Hur märkligt det än låter så blir även den värsta PMS:en lättare att hantera om man har stöd och förståelse från sin omgivning. PMS ger ofta enorma ångestpåslag i sig och att då också vara nervös för hur andra uppfattar en maxar ångest ännu mer. Att förstå och veta om att man har PMS (tex genom att hålla koll på ägglossning eller föra dagbok) och att kunna meddela omgivningen så de är förstående, kan göra underverk. Jag trodde inte på det själv först men jag berättade heller inte för någon att jag hade PMS. När jag sen gjorde det blev allt mycket lättare. Nu kan jag fokusera på att må bra och inte på vad alla ska tycka. Idag fick jag brev från Gabriella som upplevt samma sak. /Karin

kontoret

att berätta på jobbet…

Hej Karin.
Så stort av dig att faktiskt gå ut med dina besvär offentligt, tack.

Jag är 22 år jag har lidit av grov pms/pmds sedan flera år tillbaka..
Länge utan att kunnat koppla mina vredesutbrott till just detta.

Började med ett slags p-piller som rörde om allt ännu mer..
Bytte till något annat märke och har nog gått igenom de flesta utan vidare framsteg.

Folk i min närhet kopplar ofta ihop mitt humör med mens långt innan jag själv fattat, som även du beskrivit.

”Oj jaha, jo jag ska nog ha mens nu..Det har du rätt i.. Igen..!”

Till dig Karin och alla andra kvinnor som känner sig psykiskt sjuka framförallt veckan innan mens (jag känner av ordentliga förändringar i kropp och knopp redan vid ägglossning): jag har legat på golvet och gråtit ögonen ur mig, snäst åt stackars kollegor som inte gjort något, klagat över saker som inte spelat roll, skrikigt på pojkvänner, svurit över alla världens människor som är helt jävla dumma i huvudet och jobbiga allihopa. Tänkt att vänner är så förbannat krävande och önskat de bara kunde hålla käften..
Tyckt att jag själv ser förjävlig ut och gråtit när jag ska klä mig för jobb/fest/gympass eftersom allt ser ut som skit på mig.
Inte velat jobba, alls. Knappt orkat haft konversationer med kunder.
Nästan tiggt om bråk och letat problem hos min partner, för någon slags reaktion. Eller snarare anledning till att jag ska få reagera!

Tack och lov är han otroligt förstående fast han som han själv sa: aldrig varit med om en tjej men SÅ märkbara besvär. Redan i början då vi dejtade mer seriöst märkte han ordentlig förändring av min personlighet från ena dagen till den andra. Jag är annars positiv, full av energi, rolig, social, älskar att kramas och ogillar att tala illa om andra.

Plötsligt var jag raka motsatsen och gömde mig hemma bakom stängda dörrar. Tanken på att behöva vistas nära honom fick mig att må illa. Vistas med någon alls förresten, fyfan för folk. Skittrött var jag också, inte lust med något. Livet va väldigt värdelöst…

Nu hade jag ju redan klurat ut vad mitt härliga humör berodde på så trots en väldigt ny kärleksrelation valde jag tidigt att tala om precis som det va. Bästa jag gjort, mina närmsta kollegor vet såklart också detta. Och de vet att jag inte menar något illa med min bitchiga attityd.
Våga berätta.

Jag fick träffa en fantastisk barnmorska på ungdomsmottagning som hade lika hemska besvär som mig och var därför väldigt förstående. Hjälp finns, även om den kan vara svår att få ibland. Ge inte upp!Jag har fått antidepressiva som jag tar vid ägglossning fram till mensen kommer och har just satt in en hormonspiral.
-Jag hoppas detta nu är början på en betydligt enklare och lugnare vardag för både mig och alla jag känner..!

En sak till, underskatta inte ett hårt gympass, en promenad/springtur, bra musik och något riktigt gott (choklad!!)

Lycka till och kasta inte sönder alltför fina saker! ;)

Mvh Gabriella Brandell

När en läkare hänvisar till en komiker

3634_Karin-Adelsköld_2
…skulle du gå till denna person istället för en läkare?

Idag fick jag ett mail från en kvinna i Malmö som sökt hjälp för sin svåra PMS. Först sökte hon gick hon till sin gynekolog med sina problem men där blev hon istället hänvisad till sin Vårdcentral. Väl på vårdcentralen förklarade hon sina enorma problem och sina misstankar om att det var PMDS. Efter att ha lyssnat en stund och ställt lite följdfrågor säger läkaren ”vi kan tyvärr inte hjälpa dig, men kolla med Karin Adelsköld”.

En läkare ber alltså en patient att kontakta en annan patient istället för att ge nått svar om hur vad hon ska göra! Det här är ju helt absurt! Som om man skulle säga till en som har halsfluss att kontakta en annan som har halsfluss. Jag är förstås väldigt glad att mitt jobb med att belysa PMS nått så långt att till och med läkare känner till det men det är skandal att de hänvisar till en privatperson (som dessutom är komiker) med samma diagnos istället för att säga: vi kan tyvärr inte hjälpa dig men kontakta denna läkare istället. Det var nämligen inte ens min läkare. Utan bara EN läkare som läst om mig i tidningen.

Behovet av att ta hormonrelaterade sjukdomar på allvar är enormt. Likaså att ta oss som lider av dem på allvar. Hormonsystemet ÄR oerhört komplicerat och det finns många andra sjukdomar som har samma symptom som PMS har, men ändå, varför kan man inte vara ärliga med detta? Varför kan inte vården åtminstone erkänna att den är extremt bristfällig när det gäller PMS och PMDS? PMS-förbundet som jag startade behövs mer än nånsin. Det första årsmötet är den 18/1, alla är välkomna. Och snälla kom om du har möjlighet, alla behövs! Vi behöver organisera oss om det ska ske en förändring.

 

Varje måndad blir jag förvånad

Hej!

Varje månad blir jag fortfarande lika förvånad över att en dag helst plötsligt vakna upp med ett extremt hat. Jag hatar allt och alla. Allt känns helt fel och jag ifrågasätter alla mina livsval. Jag vill bara bort eller helst av allt inte leva. Fantiserar om att krocka med bilen eller att det ska smyga in en mördare i lägenheten under natten. På fullaste allvar. Ligger i sängen och gråter och gråter. Googlar på nya jobb, nytt boende och tittar på sorgliga videoklipp på youtube som får mig att gråta ännu mer. Mellan varven rusar jag ut till min pojkvän i vardagsrummet och skriker, klagar, gråter, har raseriutbrott, kastar sönder saker eller gör slut. Frågar vad det är för fel på honom som inte tröstar mig, försöker tvinga honom att hålla om mig. Sedan faller jag ihop i sängen igen, gråter och gråter tills jag har nya krafter att attackera min partner igen. Vill att det ska vara hans fel att jag mår såhär så att han också kan ta sitt ansvar och reda upp det åt mig. Så att jag slipper! Försöker hålla ihop mig men det går inte. Det går inte!!!! Igår var hela hans familj här på kalas men det hjälper inte, jag går in i sovrummet och bara gråter.

Det är som om den här kraften bara måste ut. Om jag försöker stänga den inne blir det bara ännu värre. När det väl är över och mensen kommer (va, ska jag ha mens nu? Jahaaa) är allt som bortblåst och jag förstår inte alls hur min kille kan vara så avskärmad mot mig. Allt är ju bra igen! Han borde vara van vid detta nu. Jag menar det inte när jag ber honom att det åt helvete (!) vill bara att allt ska bli bra igen. Får dåligt samvete över hur jag betet mig. Och tänker att nu, den här gången kommer han att lämna för nu är han riktigt less på mig. Kommer på mig själv att nu måste jag söka hjälp, läser alla era historier och känner igen mig såväl. Ändå känner man sig mest ensam i hela världen då man väl är i det…

Pernilla, 28 år.

Elin undrar om hormonspiral

yqdcafpnstihsj6uyo8d

Vill bara påminna ytterligare en gång att jag inte är en läkare utan en vanlig ”pms-kärring” som träffat många, många som har liknande problem. Och denna frågan kommer ofta upp. P-piller eller hormonspiral? För några har p-pillret Yaz funkat bra. För andra har det funkat några månader och sen inte mer(så var det tex för mig). För vissa har hormonspiral varit källan till allt besvär och för andra har det varit en räddning. Svaret är att alla är olika pga av att alla har olika balanser/obalanser. Man måste nog prova för att veta. Eller vad säger ni andra?

Hej, jag heter Elin och är 21 år. Jag har sen ett halvår tillbaka förstått att jag har svår pms. Innan jag visste undrade jag varför jag kände mig upp och ner, ena dagen glad och andra dagen ledsen. Jag har börjat skriva dagbok och ser att det infaller innan mens varje månad. Jag har tagit reda på mycket om det själv, och det är jag själv som kommit fram till det, då knappt några läkare vet något om det. Inte heller alla ungdomskliniker. Jag har gått från cipralex till premalex nu, men för ett par veckor sedan träffade jag ytterligare en barnmorska, och hon sa att det var konstigt att läkare har gett mig premalex innan jag har testat något  preventivmedel som kan fungera. Hon tipsade mig om hormonspiralen jaydess, som så småningom ska göra att man inte har mens alls. Är det någon av er som har prövat om den är bra? Och om den funkar mot pms?

Jag är jätte glad att den här sidan finns! Man känner sig inte lika ensam längre med sina besvär.
Kram Elin

 

bild från Mirena CC

PMS och kärleken

Anders har skrivit flera gånger om hur det är att älska någon som har PMS och blir totalt förändrad en gång i månaden. Bla Draken är tillbaka. Och Hur gjorde du Anders.

Det är viktigt att även de som lever med oss med PMS får höra andra historier. Och att vi som har det kan tipsa om hur vi klarat av våra relationer. Den här historien fick jag i somras från Niclas. Jag har mailat och frågat hur det gått efter det och de har börjat med premalex och är mycket hoppfulla //Karin

Hej Karin och Anders

Träffa en barndoms vän i affären en solig december dag förra året, Henriette åhh vilken tjej..

Allt var bara rosa moln det första 5 veckorna men sen hände något som jag aldrig hade kunna föreställa mig. Hon blev en helt annan människa vissa perioder, från att ha varit en super go mysig tjej

med glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe. Vi börja bråka om allt enkla saker som jag tycker är självklarheter, var för henna helt otänkbara saker?!?!? Efter några månader var mer eller mindre min energi slut.

Jag klarade inte av att ha 2 olika flickvänner. Bestämde mig för att avsluta det hela mot min vilja då jag fortfarande var väldigt kär i henne. Jag kunde inte förstå hur en människa kunde vända sina känslor från den ena dagen till den andra och veckan efter var tillbaka igen. Inte kunna bestämma saker i förväg (ex bestämma en träff med vänner på måndagen för att träffas på lördagen) För hur skulle hon kunna veta vad hon ville gör den lördagen. Eller bryta ut i raseri utbrott och slå och sparka på mig för att i nästa sekund falla ihop och gråta helt okontrollerat. Något var helt galet…

Jag börja söka av nätet efter någon blogg om det fanns någon som hade varit med om något liknande och det var då jag så småningom kom in på PMDS. Alla pusselbitarna föll på plats.

När jag läst i stort sätt allt som fanns att läsa berättar jag detta för henna och ja naturligt vis var jag dum i huvudet. Gjorde en test på en av sidorna som jag hittade var på jag gjorde testet utifrån min synvinkel om hur jag upplevde henne… fick 20/24 möjliga. Det som räddade vårt förhållande var att den näst kommande måndagen var du och Anders på SVT Fråga Dr. och allt jag hade berättat för henna om hur jag upplevde henne och hur hon själv mådde åter berätta du och Anders ordagrant. Henriette var väldigt låg nästkommande vecka innan hon insåg att hon led av PMDS. Hon gjorde samma test med resultatet 23/24 möjliga. Hon hade ingen aning att det var de hon led av utan hon trodde hon var psykiskt sjuk. Nu har det gått 2 månader och vi har skrivit dagbok om hennes dagliga tillstånd. Den 31/7 skall vi träffa hennes gyn dr för att ta första steget till vårt nya liv.’

Jag ville bara tacka er för er roll i vår historia, hade ni inte varit på svt och pratat om detta hade jag förmodligen inte lyckats få henna att förstå.

Niclas

 

Jag gjorde mig själv till mitt projekt

Hej Karin!

Tack för att du har öppnat upp och pratat om den här sjukdomen.

Jag har nu i ett år kämpat med att få hjälp.

I november förra året så började jag förstå att det kunde ha samband med mens. Jag hade börjat gå och prata med en person i några månader, för att börja nysta i varför jag betedde mig och mådde som jag gjorde. Var jag bipolar? Alkoholist? Eller galen?

Har varit hos doktorer och gjort test innan, men inget… Känt mig totalt missförstådd…

Vi kom då gemensamt på att detta kunde ha ett samband. Jag visste då inget om PMDS. Började kolla upp och lära mig om sjukdomen. Såg i samband med detta dig på tv. Jag visste när jag läste om sjukdomen att det var jag. Jag kände en stor lättnad. Dock inte lätt att få hjälp. Man måste driva på själv, läsa på, skrika högt, vara nästan döende, innan man blir sedd och tagen på allvar.  Vilken tur att man är så pass envis och aldrig ger upp!

Mönstret var detsamma varje gång, dock ca var tredje månad i och med att mina p-piller gjorde att jag inte fick mens, men gick dock igenom en berg och dalbana med mina hormoner. Jag gick till en gynekolog och berättade om mina problem och vi började då med p spruta i stället. Visste dock inte att det kunde ta mer än ett halvt år innan hormonerna lugnat ner sig. Jag trodde allt var bra och gick totalt ovetande in i min största crash någonsin, där jag nu nog också har förlorat mitt livs kärlek.

Det börjar sakta men säkert 2 veckor innan mens. Man går alltid ovetande in i det hela. Jag börjar bli trött, svullen, ingen energi, irriterad och går sakta men säkert in i en depression… Känner mig värdelös, tror inte på mig själv, blir lätt sårad och besviken, tänker maniskt och går djupare in i ett tunnelseende och fastnar i ett hörn. Det är som om allt hopar sig över mig och till slut får jag nog och dricker då lite alkohol (som jag absolut inte tål i detta mående) och allt blir givetvis ännu värre. Jag är en person som håller inne med mina känslor i vanliga fall också… Bägaren rinner över… Till slut måste allt ut… Sedan när man är på botten så kommer helt plötsligt mensen och man får en förklaring och ett uppvaknande… Jag är inte galen eller börjar bli alkoholist! Sedan kommer ångesten och man börjar komma tillbaka till verkligheten igen. Man skäms och mår dåligt och tar sig ut ur måendet efter 4-7 dagar. Det är som om man varit fast i en bubbla som spräcks när mensen anländer… Sedan så försöker man ställa allt till rätta igen.. Vilken inte alltid är lätt…

 Jag har under hela mitt liv satt mig själv sist och alla andra först. Jobbat och stressat oerhört mycket. Jag har jobbat med projekt där stressnivån är skyhög under viss del av projektet och skulle jag då komma in i mitt dåliga mående, då kan allt hända… Jag kan inte ta stress längre har jag nu lärt mig den hårda vägen.

Den sista crashen, var så mycket värre för att jag satte otrolig stress på mig själv. Hade tagit en tid ”time out” för att ta hand om mig själv för första gången någonsin. Stora beslut om att leva och jobba i två städer. Jobba med ett oerhört stressigt jobb. Kände oro, att jag inte ville men kände också att jag var tvungen… Kände hur jag var kluven och förvirrad. Ville inte lämna min kärlek och hans barn. Hur mycket skulle jag missa… osv… En liten sak som ett sms kan jag misstolka totalt. Allt blir så känslomässigt överdrivet. Det minsta lilla kan kännas som en kniv i hjärtat. Det blir som ett stort drama, som sedan slår slint i hjärnan.

Normala jag, är positiv, glad och inte deprimerad. Totala motsatsen till mig själv i mitt dåliga mående. Det blir en sådan kontrast för mig och de nära kära. Jag blir en annan person… Väldigt destruktiv. Det var därför jag hade tankar om bipolar innan. Går så drastiskt och dramatiskt från hög till låg.

Jag fortsätter nu med p spruta som verkar börjat hjälpa och även medicin mot depression. Efter min sista crash, så mådde jag så otroligt dåligt, fick panik attacker osv, men jag tog mig upp och tog tag i alla doktorer för att få ordentlig hjälp. Dessförinnan så har ingen förstått mig… Tror många fortfarande inte gör det. Jag vet att jag har PMDS, men känner fortfarande som människor inte förstår mig. Det är ju givetvis svårt om man inte har gått igenom det här själv.

Jag är en problem lösare och gjorde mig själv till mitt projekt. Jag har analyserat mig själv in i detalj, till en sådan nivå att jag blir helt slut på mig själv J. Men jag har nu till slut, efter att jag bränt många broar och förhållanden kommit fram till att det är en sjukdom och jag är nu mycket bättre och otroligt medveten om vad som händer i min kropp. Jag tror också att det tagit mig längre att komma hit än många andra i och med att jag ignorerat mig själv och mitt mående i många år.

Stort tack, för att ni finns! Jag vill gärna involvera mig och hjälpa andra om så är möjligt. Säg bara till om jag kan göra något. Det här var en mycket kort version av vad som hänt mig… Det jag kan säga är att det har varit en fruktansvärd resa och kanske mer explosiv, intensiv än många andras… Vill nu att något gott ska komma från detta. Mvh, GT

Darwin och PMS (läs inte detta om du redan är arg)

cave woman - Sök på Google

Ni anar inte hur många teorier jag fått höra om vad PMS har för funktion rent evolutionistiskt. Det vill säga att PMS:en har en slags funktion för människans överlevnad, ofta inte särskilt smickarande. Intressant kanske kan tyckas men tyvärr har jag inte hört en enda vettig teori.

Här är en ”förklaring” som jag hört flera gånger. Denna gång inskickad av ”Andersson”. och som sagt, har du PMS just nu, vänta med att läsa denna…

Hej!
Detta var ju ett mycket intressant och roligt initiativ. Hörde dig på radion för några månader sedan och är glad att du tar upp detta med pms. Även om mina problem är väldigt lindriga finns det många som verkligen lider och det är så typiskt att ”kvinnoproblem/sjukdomar” inte tas på allvar och att kvinnorna som söker vård blir dåligt bemötta. Jag arbetar själv som sjuksköterska och hör ibland jargongen bland kollegor.

Nog om detta, jag har en historia under kategorin uselt svar och dålig förståelse från gynekolog… Jag har ganska mild pms som ”endast” tar sig uttryck i att jag blir på allmänt dåligt humör några dagar före mens. Jag tycker allt känns jobbigt, alla andra människor är ivägen och jag känner mig allmänt dålig och fel själv, vilket innebär irritation, ”känslighet” och ibland ledsamhet (eller vad som nu är hönan och ägget).

Vid ett besök hos min gynekolog tog jag upp detta och undrade lite om det måste vara såhär, hur länge det kommer vara såhär och om det fanns något man kunde göra för att lindra det. Han sa att pms är något naturen har skapat för att under ägglossning ska jag, som kvinna, ha blivit befruktad av en man och efter detta är det meningen att jag ska bli aggressiv och otrevlig för att skrämma bort andra hanar som vill befrukta mig. Detta för att hanen som först befruktat mig ska vara säker på att han är fadern till avkomman och att hans gener förs vidare. Således är detta något av naturen instiftat och något man som kvinna får acceptera och lära sig leva med.

Detta uttalande degraderade totalt mig som kvinna och person. Pms fanns alltså till för mannens skull, för att hans gener skulle föras vidare, för att han skulle sova tryggt om natten i vetskapen att han i alla fall inte lagt ner tid och energi på någon annans avkomma och att hans hona var så otrevlig att ingen annan man skulle vilja befrukta henne. Jag som kvinna fanns uppenbarligen inte till för min egen skull utan för mannen och avkommans skull. Jag var en aggressiv, potentiellt lösaktig äggkläckningsmaskin utan egen vilja.

Om denna förklaring nu är biologiskt korrekt fanns det heller ingen förståelse för att dessa biologiska drifter kan skapa problem i dagens samhälle. Som kvinna i dagens samhälle har jag ett eget liv, med egna intressen och en egen agenda, där det troligen också ingår att inte bli befruktad i parti och minut, vilket kommer leda till en hel del ägglossningar, menstrationer och medföljande pms. Vilket faktiskt gör det till ett verkligt problem, i min vardag.

Men detta tycktes inte vara ett existerande scenario i hans värld. Han avslutade istället med att säga att ”spindelhonan äter upp hanen efter parning” och därmed hade han även jämfört mig med ett kryp. Jag kände ”you can’t argue with stupid” men har i efterhand funderat på att anmäla karlskrället. Jag tycker detta är ett oerhört tydligt exempel på att inte ta kvinnors besvär på allvar. Vilken man hade bemött en annan man på detta sätt?

Att jämföra människor med djur, ofta skadedjur (jämföra judar med råttor under andra världskriget etc) är ju dessutom ett klassiskt sätt att avhumanisera, objektifiera och degradera andra människor för att inte behöva känna sympati eller tom rättfärdiga våld, och används flitigt inom rasism och krigspropaganda. Jag vill inte dra så långtgående slutsatser i just detta fall, men det finns tydliga paralleller.

Detta var min pms-historia som belyser att det ibland inte är pms:en i sig som är det störata problemet och källan till aggression…

Mvh Andersson

Besvären blev tydligare när jag blev sambo

Hej! Ledsen att det dröjt med svar och publicering. Jag har haft en intensiv period med jobb och annat och inte hunnit med riktigt. Historierna från er fortsätter strömma in och här kom ännu en från Maria. Intressant det hon skriver om att läkaren uttrycker det ”som att hon är allergisk mot hormonförändringar”. För det är precis så det här med oss som lider av PMA och PMDS.

Min pmds-historia i korthet. Besvären blev tydligare och mer explosiva när jag blev sambo vid 22 års ålder. Innan dess hade jag också haft perioder av irritabilitet och nedstämdhet men inte reflekterat över det. Men jag minns en f.d. pojkvän som klagade på att jag var trist och sur ibland, och det var naturligtvis en stark kontrast till den jag vanligtvis var. Att jag sedan blev sur när han berättade att han delat säng med en annan tjej (och att det inte var hans fel) ser jag mer som ett sundhetstecken än symptom på pms/pmds…

När det var som värst blev jag ömsom våldsam och ömsom extremt nedstämd. Jag betedde mig som en galning, allt från att kasta saker på min sambo eller i väggen, ta sönder saker som jag egentligen tyckte om eller som jag visste att min sambo tyckte om, till att överväga självmord p.g.a. att jag kände mig värdelös som människa och otroligt skamsen över mitt uppträdande. Mellan dessa perioder var jag en levnadsglad och humoristisk människa som såg relativ positivt på livet. Men perioderna av galenskap tyngde mig. Jag sökte hjälp hos studenthälsan i Lund där jag bodde men blev inte förstådd alls. Inte förrän 10 år senare, efter att ha fått mitt andra barn, fick jag professionell hjälp. Jag ”bröt ihop” en dag hemma i köket bland småbarn och disk, och ringde öppenpsykiatrin. Fick genast komma till en kurator/terapeut som efter ett tag såg mönstret och menade att jag antagligen led av pms (tror inte att diagnosen pmds fanns då). Jag fick kontakt med en gynekolog som skrev ut ssri-medicin till mig som jag tog veckan innan mens under många år, med uppehåll under en tredje graviditet (som blev mycket jobbig psykiskt).

Nu har jag övergått till att äta medicinen hela tiden, och har fått öka dosen. Läkarskapen säger att det är omöjligt men jag känner starkt att kroppen har vant sig vid medicinen efter så många år (jag är 46 idag) och att jag därför behöver en högre dos för att inte få vansinnesutbrott/depression varje månad. Sexlusten försvinner tyvärr helt p.g.a. medicinen vilket är jobbigt eftersom jag lever i ett förhållande. Men en kompis till mig som är psykiatriker berättade för mig om ett tips hon från en patient.  Hon kunde i egenskap av läkare inte rekommendera det, men jag testade tipset och det fungerar för mig. Jag skippar medicinen någon gång i måndaden (inte när besvären är som värst, förstås!!) och då gäller det att maken är på alerten! Lusten och förmågan till orgasm kommer tillbaka ungefär ett dygn efter utebliven medicin. 

En läkare jag fått kontakt med menar att besvären kommer att försvinna ungefär ett år efter att mensen upphört. Han uttrycker det som att jag är ”allergisk” mot hormonförändringar, och så länge jag har det kommer jag att ha pmds. Det hjälper mig att se fram emot menopausen som vanligtvis brukar ses som något negativt. Jag har börjat få oregelbunden mens nu, så jag tror att den börjar närma sig. Problemet med det är att även humörsvängningarna blir oregelbundna och svåra att förutse, men medicinen tar ju numera udden av dem.

Svårast har varit att barnen fått leva med en mamma som emellanåt varit ett monster. Jag har ibland missat att ta medicinen i tid (en anledning till att ta den varje dag!!) med trista följder. Jag vet inte men hoppas ju att de förstått och tagit till sig av förklaringarna. Jag har bett min man att vara behjälplig och ta samtalet med barnen direkt i händelse av utbrott.

Jag är glad och tacksam för att du använder ditt kändissskap till att sprida kunskap om pmds. Hade jag haft tillgång till den här informationen för 20 år sedan hade jag och min familj antagligen sluppit en hel del lidande. Så tusen tack för det!

Ps! Min sambo för 20 år sedan blev sedemera min man och vi har tacklat det här tillsammans vilket har varit en stor hjälp.

Om PMS i Nyhetsmorgon idag!

Louise Lundström såg mig i Malou i TV4 i höstas och insåg att hon lider av svår PMS (PMDS). I morse berättade hon om sina symptom och sjukdom (som ju PMDS faktiskt är) tillsammans med gynekologen Marie Bixo som forskar på PMDS i Nyhetsmorgon. ”Bara att veta om det och att kunna prata med människor runt omkring mig har hjälpt mig otroligt mycket” sa Louise. Och jag kan bara hålla med!

Tack Louise för att du ställde upp och pratade om detta! Det var inte lätt att hitta någon som ville och vågade. Men nu är vi i alla fall två.

1 2 3 4