Archive of ‘andras historier’ category

Jag klarar inte det här själv

Jag hade inte klarat detta utan Anders. Det har jag sagt flera gånger. Utan hans stöd hade jag aldrig orkat kämpa tills jag fick hjälp. Men Gudarna ska veta att det inte varit lätt, för någon av oss. Det är inte bara jag som tagit ut min ilska på Anders många gånger har han gjort det på mig också. Ibland har jag känt det som han provocerat fram min ilska. Ibland som om han använt min PMS som ursäkt för att inte ta mig på allvar. Vi har bråkat, skrikit, sårat, och lämnat varandra, sprungit efter varandra i nattlinne mitt i natten och gråtit floder med tårar. Här kommer ett brev jag fick från Camilla i helgen som handlar om just det här. Snälla berätta gärna i kommentarerna hur ni gjort med er partner för att få honom eller henne att förstå.

Jag heter Camilla och är 31 år och lider av vad jag förmodar kommer visa sig vara PMDS.
I detta nu så har min sambo just åkt iväg, men jag vet inte vart. Jag ska ha mens om en eller två dagar och livet känns som ett helvete, på riktigt. Såhär har det varit de senaste året sedan vi flyttade ihop, varje månad har han åkt iväg. Jag har återigen sagt att jag vill göra slut och att jag ska flytta, beställt hem skatteverkets blankett, Anmälan om flytt inom Sverige. Jag har rivit och slitit i skåpen idag, jag har smällt i köksskåp, slamrat med disk, dunkat med stolar mot golvet, slagit i bordet, skällt ut honom efter noter.
Jag är helt yr i huvudet just nu! Jag känner mig så fruktansvärt liten, ensam, galen och jag bara gråter. Jag har packat ner grejer, jag har tagit ner alla gardiner, lagt fram alla mina saker, jag ska packa dom imorgon har jag tänkt. Jag har ikväll rivit sönder saker han gett mig, minnen, våra minnen, jag river och river och  medans jag river tänker jag att jag inte borde. Samtidigt som jag vet att jag just i denna sekund har extrem pmds så kan jag inte hejda mig. Samtidigt som jag tömmer tv-bänken från mina filmer så tänker jag att jag inte borde, för jag vill ju inte flytta. Men ”sanningen” är så starkt övertygande, jag bara MÅSTE flytta.

Jag har sen nån vecka tillbaka sökt hjälp och jag ska utredas på Kvinnokliniken i min stad. Jag har fått hem skattningsformulär som jag ska fylla i under två månader, så jag hoppas på hjälp. Men vad gör jag åt att min sambo VÄGRAR förstå, som att han inte vill hjälpa mig??? Det gör så fruktansvärt ont inuti mig just nu. Det sista han sa innan han for var: ”varför kan du inte bete dig?”. Sorgen äter upp mig, skuldkänslorna jag har som viskar och undrar varför jag inte kan just bete mig och vara sådär härlig? Varför kan jag inte när jag vill? Och varför lämnar han mig varje månad när jag som mest behöver honom? Är det skäl för mig att lämna honom ”bara” för att han åker ifrån mig? Eller kan han faktiskt inte, så hellre flyr han än illa fäktar? Hur ska jag kunna skilja på allting? Nu sitter jag här i en flyttröra(för det går undan då jag har (förmodad) pmds, det går ohyggligt snabbt att raffsa ner gardiner och kasta sönder saker. Jag skakar och gråter och vet inte hur jag ska kunna somna ikväll.

Någon annan som känner igen sig i det som jag skriver, som har en kille som sticker ifrån dig då du mest behöver honom? Hur gjorde du? Ska jag lämna honom? Eller finns det hopp? Hur fick du honom att förstå? Kan killar förstå? Är jag dum som vill att han ska hjälpa mig? Jag kan inte klara det här själv, jag kan inte det!

/Camilla, 31 år

Varför har ingen förstått?

Det här brevet skulle jag kunna ha skrivit. Och många med mig. Det här med att man inte förstår. Att ingen runtomkring en heller gör det. Och att man till sist tror att man är galen. Kristina har beskrivit det så bra. Jag hoppas så att du får hjälp att hitta en balans och nya vägar till ett bättre liv, Kristina!

8655785620_2e49e4b757_z

Jag har alldeles nyligen vaknat upp till att den huvudvärk och migrän som jag lidit av i 15 år, hela mitt vuxna liv, antagligen i huvudsak har berott och beror på PMS. Huvudvärken har varit en sån fruktansvärd plåga i så många år. Till det har jag haft återkommande problem med depression, meningslöshetskänslor, uppgivenhet, sorg, och allmän bergodalbana. Jag har blivit frågad om jag är manodeprressiv vid många tillfällen. Många har tolkat det så. Att jag har varit glad och energisk ofta, att jag är en uppskattad medarbetare och framgångsrik, och verkligen lyckats med alla de där sakerna i livet som man ”ska”, har ofta dolt att jag inuti i perioder haft och har det mycket tungt. Utan någon tillsynes förklaring! Allt går toppen, alla är friska och har det bra, jag ochmin familj har det bra. Så vad är det för fel?

Efter att ha fört dagbok i snart ett halvår börjar jag se mönstret, efter alla år. Att man ha varit så blind? Att ingen har kunnat säga det, hinta om det, påtala att det kanske är ett PMS-relaterad problem.Skillnaden kan märkas redan efter ägglossning. Ca fem dagar innan mens börjar helvetet med oro, huvudvärk, led-/nack-/ryggont, sömnproblem, extrem irritationoch förtvivlan över det förvirrade tillståndet och att in kunna ”skärpa sig”. Varför har jag inte sett det? Ingen inom vården har någonsin frågat.

Att ha levt med en identitet av depression och obalans har satt djupa spår i självbild och självkänsla. Att inte våga leva ordentligt av rädsla för att inte klara av, och riskera att bekräfta bilden av att man är både kroppsligt och mentalt svag. Att något är fel på en. Till detta ska läggas den fruktansvärda attityd mot kvinnor som lider av liknande problem, som om det vore vi som bara ska stå ut och som om vi är gnälliga kärringar. Hur ont det gör att inte känna att man vågar gå ut och säga att man har dessa problem, för att man ska tolkas som en gnälltant, surkärring, eller otrevlig skata. Uttrycket ”har du pms eller” från tonåren har ju suttit kvar och gjort att man själv inte vågat ta det på allvar. Bilden av kvinnor i samhället, kravet på unga flickor och kvinnor, har i mitt fall definitivt spelat in. Duktiga flickan alltid, oavsett omständigheter, och inte ett uns av möjlighet att visa svaghet vad gäller den här typen av problem, allt för att undvika att fördomarna mot kvinnor ska bekräftas igen: att vi är svagare och gnälligare. Kristina

Ja. Det finns ju mycket att säga. Hur som helst vill jag säga ett stort TACK för att ni kämpar för den här frågan, och om förbund bildas kommer jag definitivt att bli medlem. Jag är glad att jag fick sjukskriva mig idag så att jag, som av en händelse, såg på tv4. Allt har väl en mening

Stor kram, från någon som precis har fattat vad som pågått alla år.

Kristina

Bild: Daniella S Nassetti CC

Magnesium mot PMS

white pills

Jag förstår att det känns som jag förespråkar syntetiska mediciner eftersom det är det jag själv äter och äntligen fått hjälp av. Jag har i många år varit emot SSRI (fråga mig inte varför) men efter att ha testat allt, verkligen ALLT för min PMDS blev jag till sist hjälp av SSRI. Och nu vill jag inte byta bort detta mot nått i hela världen. Jag rekommenderar alltid att man testar annat först och att mediciner är sista utvägen. Till exempel är det många som testar att äta mineraltillskott. Jag äter själv extra magnesium. Såhär skriver Suzanne och hon har absolut en poäng.

Hej Karin

Såg dig hos Malou när du pratade om PMS och PMDS.
Har själv haft det oerhört svårt i alla år, men har haft tur att min man har förstått vad det har handlat om och lidit med mig.
2006 gjorde jag en hårmineralanalys och fick reda på att jag hade extremt lågt värde av magnesium i kroppen.
Åt kosttillskott efter rekommendationen som fanns i analysrapporten i 3 månader och har efter detta varit helt besvärsfri.
Redan efter 14 dagar kände jag mig mycket bättre och sedan kom mitt liv tillbaka mer och mer.

I dag vet jag hur mycket och på vilka sätt magnesiumbrist påverkar kroppen.

Kvinnor blir ofta rekommenderade att äta kalciumtabletter eller att dricka mjölk för att inte bli bensköra.
Om man får överskott av kalcium, så får vi underskott av magnesium. Dessa mineraler ska vara i balans.

Jag rekommenderar alla som lider av PMS eller PMDS att göra en hårmineralanalys.
Sök på nätet så hittar ni terapeuter som gör detta.

Varför äta syntetiska mediciner, när det går att komma till rätta med problemet på naturligt sätt?
Alla våra sjukdomar handlar egentligen om att vi har obalans, när det gäller vitaminer, mineraler och spårämnen.
Hela kroppen är kemi och det börjar med det vi stoppar i munnen.

Med vänlig hälsning

Suzanne

 

Socker och ilska

Hejsan Karin,

Jag har lyssnat på podd-versionen av Kropp och själ som du medverkade i för ett tag sen. 
 
Jag har också haft liknande symptom och det är som man växlar mellan Smeagol och Gollum i Lord of the Rings när man är som värst. 
 
Vad som hjälpt mig är att dra ner på eller till och med ta bort sockret från vad jag stoppar i mig – från allt – kaffet, chokladen, sylt och så vidare. Ju längre jag gör det desto bättre fungerar det för mig. 
 
Nu har jag lyckats att tajma in vilka veckor/dagar som jag reagerar minst på sockret och unnar mig då kanske något sockrigt. Men annars gör jag allt för att undvika det. 
 
I början var det svår och jobbigt men jag förde en dagbok där jag skrev om hur jag mådde och upplevde mig själv. Parallellerna var oerhört tydliga mellan mitt humör och sockerintag. Jag känner mig mer harmonisk utan sockret och sover mycket bättre. Känner mig frigjord och vågar lita på min ilska – att den som kommer är berättigad. 
 
Tänkte bara att det kanske kan vara något som fungerar för andra med.
 
Hälsningar,
Maria 

Vill du prata om din PMS i TV4?

Hej! VIll ni vara med och prata PMS i TV? Jag fick denna efterlysning från TV4 nyss.

Nyhetsmorgon ska prata om PMS och hur hormoner förstör relationer. Vi skulle vilja ha med en person som kan prata om hur pms eller pmds har påverkat hennes liv. Hur har hon blivit bemött när hon har pratat om sin pms? Hur har det påverkat umgängeslivet? Relationen? Och vi skulle vilja hitta en person som kan berätta om sina erfarenheter helt enkelt. Vi kommer också ha med en forskare på medicin mot pms.

Maila info@livetmedpms.se

Glad & ointresserad eller arg & kåt?

5265404434_9b19387c41_n

Vi har diskuterat många saker här på bloggen när det gäller att äta ångestdämpande för att få bukt med sin PMS och PMDS. Men vi har aldrig diskuterat en av de stora bieffekterna med att äta medicinen: den minskade sexlusten.

En stor bieffekt är just att man tappar lusten när man äter SSRI. Skillnaden kan vara enormt stor för vissa. En del får verkligen ingen lust alls, andra har lite lust men kan inte få orgasm. För många minskar lusten radikalt när de börjar äta tex premalex men sen kommer den tillbaka efter några månader.

Jag tror många håller med om att man gör ”vad som helst” för att inte må dåligt av sin PMS. Men att vara helt utan lust är såklart inte kul. Framförallt kan det vara jobbigt att prata om det med sin partner ”jo nu mår jag visserligen bra, men jag har inte lust…”

Vad gör man? Måste man välja mellan att vara arg och kåt eller glad och ointresserad? Vad gör ni? Hur mår ni? (Glöm inte bort att ni kan vara anonyma i kommentarerna)

Förtvivlad

Jag får många brev av kvinnor som är förtvivlade över att de blir bemötta på samma sätt som Emma i brevet nedan. Jag kan bara säga till er: ge inte upp. Kontakta gynekolog i första hand, om den inte funkar testa en annan. Men det kan också vara värt att gå till sin husläkare.

Emma nedan undrar om man kan ha PMS trots att man äter cerazette. Enligt min erfarenhet kan man ha det. Min PMS blev till och med värre av p-piller. Nån här som har erfarenhet av just det? /Karin

_________________________

Hej!

Hittade till din blogg i höstas när situationen hemma blev ohållbar. Fick barn för två år sedan och sedan dess har det blivit värre, förstår nu att problemen funnits länge, men först i höstas som jag gjort sambandet! Googlade svår PMS och hittade då PMDS. Kände i olika historier att det där är ju jag! Både lättat och ledsen blev jag. Har nu fört dagbok i ca tre månader och alltid alltid stora gräl dagen innan mens, samt känner 1-2veckor innan hur jag sakta förändras och blir elak, gråtmild, deprimerad! Som att trycka på en knapp!

Bestämde mig igår för att söka hjälp. Oj, vilken besvikelse. När frågar om de känner till PMDS är det ingen som vet och när jag förklarar så är det ju PMS inte PMDS. Dessutom äter jag cerazette (gjort i över ett år nu) så då kan det heller inte vara PMDS. Det kan man nämligen inte ha när man äter cerazette! Nu undrar jag, i hopp om att någon vet något kring detta, om det stämmer? Blev helt knäckt efter samtalet! Trodde ju det var PMDS, allt stämmer ju, känner ju igen mig i så mångas berättelser här på sidan! Och mår ju så bra när mens startar. Dessutom har min syster oxå känt att det här är pusselbiten som fattades. Sedan tyckte den ena barnmorskan ( jag har ringt mer än en!) att jag inte skulle söka till en gynekolog utan en distriktsläkare? Hur har ni gjort? Detta mail känns just nu som min enda räddning för mig och min familj. Tack för en bra blogg och ett fint engagemang av dig Karin!
Med vänlig hälsning, Emma

Tillfällig paus från pms-avgrunden

con-098

Hej Karin,

Jag läste din fina blogg och såg att du ville ha pms-historier. Jag kommer från en pms-släkt. Min mamma äter ssri, min mormor har (troligtvis) haft samma problem och jag har det. Jag har mina första pms-minnen från den första gången jag fick mens, jag var 11 år gammal. Min mamma berättade om sina besvär först långt senare, jag tror att hon inte ville föra över något på mig, så istället gick vi och försökte låtsas som ingenting fastän vi kände samma sak!

För mig, och för de andra kvinnorna i min släkt, har aldrig aggressivitet varit det värsta symptomet – det har varit ångesten. Jag tycker att alla borde få uppleva det en enda gång bara för att kunna förstå; att vara mitt uppe i vad man gör en vanlig dag, jobba, träna, träffa vänner eller något annat, då det helt plötsligt känns som att någon trycker på en knapp i ens hjärna och man faller ner i ett bottenlöst mörker. Allt är bara bottenlöst, man vill inte leva, man vill absolut inte ha kontakt med nån annan människa. Helst av allt vill man dö, och får man inte det vill man ligga i sin säng och försöka sova bort tiden och bara vara helt ensam. Och även att man vet att det är pms, att det kommer att gå över inom några dagar, så är känslorna fortfarande lika förlamande. Mina problem höll i sig i allt från ett par dagar till två veckor per månad. När det släppte var det alltid helt underbart, men också så grymt eftersom man vet att man bara har respit i ett par veckor innan det börjar om igen.

Därtill kommer de fysiska symtomen, de är ju verkligen en baggis i jämförelse med ångesten, men ändå. Att gå upp flera kilo i vätska på ett par dagar, svettningar, huden är grå, ögonlocken hänger, finnar, magproblem, håret som ligger i stripor över skallen.

Min mamma har som sagt fått hjälp av ssri. Själv har jag testat terapi, ändrade matvanor, mindre stress, mycket vila, träning, naturpreparat osv, men inget har hjälpt. För ett par år sedan fick jag prova Yaz p-piller. Första månaden jag tog dem mådde jag fruktansvärt dåligt, och det var så galet att jag kan skratta åt det nu. Tänk dig alla konstiga graviditetssymptom man kan få fast inklämda under en månad! Ena dagen grät jag hejdlöst utan anledning, nästa dag ville jag bara äta nåt konstigt (kålrötter…), tredje dagen tyckte jag att min katt luktade så äckligt att jag höll på att kräkas när han var i rummet, fjärde dagen var jag skitförbannad. Så höll det på hela månaden, men när den var över inföll ett helt ljuvligt lugn i min kropp – jag har aldrig upplevt det tidigare! Jag vet att många tycker illa om p-piller, och det finns ju förhöjda risker med att äta dem. Men finns det inte också risker med att vara deprimerad en fjärdedel av sitt vuxna liv? Jag köper alla risker som pillerna innebär, de har gett mig ett helt nytt liv!

Just nu är mitt liv så fantastiskt balanserat. Jag kan ha ett socialt liv oavsett vilken tid i månaden det är, jag slipper allt det lidande som det innebär att drabbas av dödsångest (jag kallar det faktiskt det) varje månad. Jag är gladare, snällare och smartare. Jag kan hantera konflikter så mycket bättre och jag behöver inte ha ”storkläderna” redo i garderoben för de svullna dagar då de vanliga byxorna inte passar.

Min stora skräck är hur det ska gå sen. Jag kan inte äta p-piller för evigt, förr eller senare måste jag sluta. Om jag vill bli gravid så måste jag tex sluta ta dem, jag är väldigt rädd för det. För mig är detta på riktigt något som gör att jag funderar på om jag ens vill skaffa barn överhuvudtaget, dels på grund av att jag vill inte föra över detta lidande till någon annan, och dels är jag rädd för den backlash alla gravidhormoner skulle innebära för mig. Jag tycker att det är svårt att få förståelse inom vården, på vårdcentralen tar de inte problemet på allvar och specialistkliniken är för svår att komma in på.

Tack iallafall för att jag har fått läsa om din och andras historier, jag hoppas verkligen att detta kan väcka debatt och kanske få området att beforskas ännu mer!

Vänliga hälsningar
Elin

Nån som vet angående premalex?

Jag lyfter upp denna nya kommentar från Kia som hamnade under ett gammalt inlägg. Är det någon här som kan svara?

Från Kina:
Jag besväras av svår PMS som blivit värre sista året (44år). Gick till slut till min gynekolog när jag insåg att snart begär min man skilsmässa och familjen lider verkligen en vecka i månaden av mitt hemska humör.

Jag har fått utskrivet Premalex som jag nu testar och det är något helt enormt vilken skillnad. Känner mig lugn och harmonisk och har hur mycket tålamod som helst. I vanliga fall hade jag varit ledsen, nedstämnd, arg, sur .. ja helt galen faktiskt.

Är det någon som har erfarenhet av detta preparat som äts två veckor i månaden, från ägglossningen till mensens start. Det jag tycker är konstigt är att det även verkar ha effekt på de kroppsliga symtom jag brukar ha, i form av ökad vikt och allmän svullnadskänsla i kroppen. Kan det vara så?

1 2 3 4