Archive of ‘andras historier’ category

Malin: Min historia (med en lösning!)

Jag har haft PMS sedan 20-årsåldern. I början höll jag den i schack med ett naturläkemedel som heter Efamol. I 25-årsålder blev det mycket värre och jag uppsökte läkare och fick utan problem Citalopram och minipiller utskrivet. Det kändes som att jag fick ett helt nytt liv.

Men vid 34 års ålder och efter två barn fungerade inte detta heller längre.
Jag uppsökte först kinesiolog och köpte mediciner för flera tusen varannan månad. Det hjälpte inte alls.

Jag provade på att äta mycket mindre kolhydrater, men när PMS:en kom kunde jag ändå inte stå emot godiset.

Jag uppsökte läkare igen. Hon sa att ”som kvinna ska man ha lite humörsvängingar!”.

Jag uppsökte en annan läkare som gav mig rådet att först prova att bara äta min Citalopram 14 dagar i månaden och om inte det skulle fungera så skulle jag f prova att byta medicin.

I samband med att jag pratade med den sista läkaren påbörjade jag också viktminskning med Itrim. Man går på soppdiet i tolv veckor och sedan börjar man introducera rätt slags mat enligt tallriksmodellen, typ.

Jag har aldrig någonsin klarat av att hålla någon slags diet under PMS. Jag måste vräka i mig då.

Men nu stålsatte jag mig för att en gång för alla bli av med min övervikt på 15 kilo.

Nu är jag inne på vecka elva och tolv i den första fasen med bara soppor fyra gånger per dag och på exakta regelbundna tider.

Och vet ni?

MIN PMS ÄR HELT BORTA!

(Alla fullständigt galna saker jag gjort, alla småsaker jag skällt på folk om, alla elaka mail jag skrivit, alla dörrar jag smällt i, alla tårar för ingenting, alla saker jag inte orkat ta mig för och hur mitt hem förfaller 10-12 dagar i månaden skriver jag om en annan gång.)

20 år med PMDD

2214052581_bdf7fc6efd_n

Hej Karin,

Tror att vi är många som lever med PMDD och som inte vet om det. Mina problem började när jag gick på gymnasiet. Det är 20 år sedan. Tiden fram till för ca 2 år sedan har varit ett långt kämpande. Ingen har trott på mig och jag har varit väldigt vilsen och ensam. Läkare har behandlat mig mycket dåligt och jag har varit rädd för att inleda långvariga relationer. Mina föräldrar har tyckt (och sagt till mig) att jag är knäpp i huvudet och att ingen kommer vilja ha mig om jag inte skärper mig. Att få barn har jag trott varit en omöjlighet för ”en som mig”. Min PMDD yttrar sig inte riktigt på samma sätt som du beskriver. Jag blir näst intill självmordsbenägen. Jag kan vakna mitt i natten och sätta mig i duschen med en kniv och inte vilja leva längre. Jag skriver självmordsbrev, jag går upp i skogen med rep osv. Det är som en skräckfilm. Detta från att vara en högutbildad, positiv, glad och social tjej som tycks ha klarat det mesta i livet med bravur…utåt sett.De stora kontrasterna gör livet till en helt galen bergochdalbana. De få människor som lever nära mig idag funderar ständigt på om dom orkar ha mig i sina liv. Och jag förstår dem. Och jag har ångest för att jag gör deras liv så arbetsamma.
Jag är 36 år nu och blev medveten om PMDD för ca 2 år sedan. Efter det har jag kunnat hitta hjälp, kunnat prata om det och framför allt slutat lägga en sådan skuld på mig själv. Jag för dagbok för att veta exakt när ÄL ska ske. Jag förbereder min omgivning på det och jag ”går in i mig själv” för att kunna hantera de jobbiga känslorna. Jag ser till att träna, äta bra och sova. Jag planerar inte in något under dessa dagar (2 veckor/månad). Min energi går åt till att sköta om mig själv och klara av mitt jobb. Jag försöker klämma ur mig ett ”jag älskar dig” till min man, men det är en stor ansträngning. Jag kör med ett mantra som jag upprepar flera gånger om dagen: ”du klarar det här, det går över, detta är inte den du egentligen är”. Jag försöker stänga av mina känslor och ambitionsnivån dessa dagar är så låg som det bara går. Det är en strategi som gjort att livet blivit uthärdligt. Jag inser mina begränsningar och att jag får säga nej till mycket som jag egentligen skulle ha klarat om jag inte haft PMDD.

Jag är gravid nu. Väldigt skrämmande, men också helt fantastiskt att ha kommit så långt i min process. De första tre månaderna var jobbiga pga hormonförändringen, men nu har jag haft 20 veckor där jag mått helt fantastiskt. Tänk att ha det så här jämt… Utan rädsla för att bli inkastad i en skräckfilm 2 veckor i månaden. Jag är så otroligt tacksam för att ha fått känna på hur människor som inte lever med PMDD har det. Jag är, naturligtvis, rädd för hur det ska gå när PMDD’n kommer tillbaka och jag har ett barn att ta hand om. Jag kan bara önska att PMDD’n inte går i arv och att jag inte låter min PMDD gå ut över barnet.  Men det är inget jag kan veta något om idag.
Jag är öppen med min PMDD och pratar ofta om det med vänner, kollegor och bekanta. Jag är övertygad om att forskningen kommer gå framåt och att man hittar en fungerande behandling utan biverkningar. Jag tycker också att det ska vara accepterat att kunna få sjukskriva sig pga dessa problem samt att chefer och arbetsplatser anpassas efter oss kvinnor som lever med hormonella problem. Samhället är till mångt och mycket skapat av män och där finns inget utrymme för bergochdalbanor vad gäller energinivåer och psykiskt mående.

Det tog mig 20 år att komma till dessa insikter. Jag är riktigt stolt över mig själv, men jag blir också så fruktansvärt ledsen över hur illa jag blivit behandlad, både av min omgivning och av mig själv. Detta pga avsaknad av kunskap.
Dax att prata om det och sluta lägga skuld på oss själva! Sluta be om ursäkt och ställa krav på att forskningspengar går till detta viktiga område!

Ha det bra!

Illustration: Zara Gonzales, Creative Commons

Sara berättar

Jag känner igen mig mycket i Saras historia. Speciellt det där att sitta hos en läkare som plötsligt börjar att ställa frågor kring Bipolär sjukdom och stress. När man VET att det är något annat eftersom man bara mår dåligt en gång i månaden. Jag blir dock lite orolig Sara (om du läser det här) att du slutar ta din medicin. Har du fått tipset av din läkare att göra det? Det är nämligen inte att leka med att sluta och börja med SSRI hur som helst. Jag kan garantera att du kommer må sämre snart (kan ta månader innan den går ut kroppen) men man kan aldrig garantera att den funkar lika bra igen. Så sluta inte ta! Jag tar varje dag och jag försöker se det som om det är samma som att en diabetiker behöver insulin… Kram

Hej Karin!

Jag tittade just på intervjun med dig hos Malou och jag känner igen mig så mycket i din berättelse.

För lite mer än två år sedan blev jag mamma till en underbar liten flicka. Det är vårt första barn och resan som har följt efter förlossningen har fått mig att fatta ett beslut: inga fler barn här inte…

Jag är 38 år och jag lever tillsammans med en man som är 40 år och vi har blivit vuxna tillsammans. Vi träffades 1998 och sedan dess har vi åkt berg-och dalbana ihop. Eller han har kanske åkt den med mig. Men han vill gifta sig med mig ändå. Det gjorde han klart för mig i påskas.

Innan vår dotter föddes hade jag normala ”mensåkommor” varje månad. Normalt för mig var b.la. lite gråtmild, lite arg, lite ont i brösten, etc, etc.

Cirka tre månader efter min förlossning drabbades jag av en sköldkörtelinflammation (hypertyreos) som satte sig på mina leder, mina muskler och mitt humör.
Jag är i grunden en positiv och glad person som orkar. Orkar mycket…Men det tog helt enkelt stopp där. Eller det började att ta stopp där. Inflammationen läkte ut men jag mådde ändå inte bra. Jag ringde runt. Försökte att övertyga min läkare på VC och min läkare på Endokrina mottagningen på SÖS att jag fortfarande var sjuk men enligt dem var jag frisk och allt de ville prata om var stress. Och jag minns så väl att min läkare på VC frågade mig om jag hade mycket stress i mitt liv. En fråga som jag svarade nej på, då. En fråga som jag hade svarat ja på i dag, tio gånger av tio.

Inflammationen läkte ut i juli 2012 och månaderna därifrån fram till Valborg 2013 kantades av gråt, ilska, hjärtklappning, oro och nedstämdhet. Vilket i sin tur ledde till bråk och söndring hemma. Mitt arbete kräver av mig att jag b.la. är balanserad och professionell. Och av någon anledning så fungerade jag där. Inte alltid som jag ville. Men jag fungerade och jag andades.

Vid ett av mina många läkarbesök hade jag och min läkare kommit överens om att jag skulle föra dagbok över mitt mående och jag började, månaden innan Valborg, att se ett mönster. Jag var mig själv i två veckor varje månad (glad, positiv, pigg, etc.) och kring ÄL blev jag hämtad av Djävulen och därmed fick jag, helt ofrivilligt, även låna delar av dennes personlighet. De sju dödssynderna letade sig också in hjärna och kropp och på så vis så började min båt att kantra.

Valborg 2013 övergick mina besvär i en depression och min läkare började att ställa frågor kring Bipolär sjukdom, tidigare depressioner och utbrändhet. Jag bröt ihop fullständigt. Jag ville så gärna vara frisk men jag kände mig så sjuk och en tid därefter orkade jag inte ta mig upp ur sängen. Vardagen kantades av svår ångest, skam och skuld. Jag var sämre än sämst i mina egna ögon. Som förälder var jag inte ens vatten värd och min blivande make hade jag drivit på flykt för länge sedan.

Min läkare skrev ut SSRI-preparat åt mig eftersom hon inte längre trodde att det endast gick att medicinera mig två veckor varje månad. Och som jag skämdes. Som en hund. Vilken skam att behöva äta mediciner för att må bra. Och jag kämpade emot. Lät tabletterna ligga där i skåpet och skrika åt mig ett tag. Det gick i två månader och sedan började jag äta dem. Med avsmak. Med skam och skuld som bordsherrar och med Ångesten som hovmästare. Och som de bannade mig. De hånade mig för att jag mådde dåligt och de skrattade åt mig för att jag inte blev frisk fort nog. Det tog ett tag innan jag kapitulerade inför det faktum att jag kan och får ta hjälp utifrån och att jag inte behöver vara så stark. Inte jämt och inte själv.

Det har nu gått cirka sex månader sedan jag började med tabletterna och cirka en vecka sedan jag slutade. Jag vill se vem jag är utan medicin. Se om jag kan fixa det på något annat sätt (träna+nattljusolja). Och framförallt se om jag kanske bara behöver medicinera i två veckor varje månad.
Jag märker stor skillnad i mitt mående och på en skala från ett till tio så mår jag som en elva idag. Men eftersom jag ska ha mens nästan i detta nu så har jag ändå, i sedvanlig ordning, haft besök av Arg (Vansinnig), Ledsen (Hulkgråta för allt), Ful, Tjock, Äcklig, Värdelös och alla andra härliga oinbjudna smådjävliga gäster…

Men kraften i att jag vet att jag kan må bra gör att vågar se livet igen. Jag har höjt blicken och jag ser på framtiden med tillförsikt Lite grann. En dag i taget. En minut i taget om jag så måste. Och jag tänker ta hand om mig själv. Inte vara så förbannat duktig. Sova mer, träna mer och stressa mindre. Lättare sagt än gjort men Livsviktigt.

Jag har nu fått veta att jag inte är ensam och det är tack vare dig Karin.

Jag behöver inte vara anonym.

Tack igen för din blogg och för att du har berättat om dig. Det fick mig upp ur sängen efter nattningen:)

Mvh,

Sara Kruse

Vad säger ni om p-piller?

piller

Jag fick brev från Sara förra veckan (se nedan). Hon  har efter att ha testat många olika preparat för sinoms till sist blivit rekommenderad p-piller och undrar vad vi andra har för erfarenheter om det. Jag kan bara gå till mig själv. Min gynekolog skrev ut Yaz till mig för min pmds. Jag tyckte verkligen det blev bättre i 3 månader, men sen var problemen tillbaka igen. Fast med nya bieffekter: jag tappade lusten, gick upp i vikt och blev mycket mer gråtmild (eller det sista är kanske en bra egenskap när jag tänker efter). Hur som helst, jag slutade och gick över till det jag har idag. Progesteronsalva och ssri i kombination med vitamin B6, B12 och kalcium. Men jag vet många som p-piller fungerat bra för. Vad säger ni läsare? Nån erfarenhet? /Karin

Hej Karin och TACK för att bloggen finns!!!!

Jag heter Sara, är 40 år, 2 barn på 9 och 6½, gift med mannen i mitt liv. Studerar till lärare och är klar till sommaren. Bor bra, är nöjd med mitt liv, tacksam för min familj; älskar dem över allt annat….har fina vänner.

Men….

2 veckor i månaden mår jag piss! Det börjar vid ägglossningen….får då fruktansvärt ont. Känns som om någon kör upp en kniv i underlivet och vrider om…så är det 1-2 dagar…sen kommer humöret…blir irriterad, gråtmild, sur o tvär, får huvudvärk, mår illa, uppsvälld, ingen matlust, känner att jag inte vill leva med min man, (han får absolut inte röra mig), trött…ja, listan kan göras oändligt lång.
När mensen väl sätter igång släpper allt utom huvudvärken, den blir mer som en migränaktig huvudvärk som håller i sig ett par dagar….och sen är livet underbart igen!!!!! I ungefär 1½ vecka…sen sätter det igång igen…

Jag äter sertralin (antidepressiva) sedan flera år tillbaka. Ökade den dosen under ett tag men den satte min menscykel i obalans och det vart ingen ordning alls.

Åt Femicur under ett par år, och det fungerade jättebra!! Tills de slutade tillverka den…:-(
Provade då Femal Balans Forte, men det hade inte riktigt samma verkan…vet inte om jag ska ge det en ny chans…

Var till kvinnoläkare i veckan, och hon tyckte jag skulle prova med P-piller….kändes inte som om hon verkligen lyssnade på mig då jag sa att jag ätit P-piller under flera år förut, och det fungerade inte så bra det…

Blir ”glad” av att läsa om att jag inte är ensam, att det finns flera som mår som jag….det känns som en tröst på något vis och alla tips är välkomna…

Vill inte må så här…tyvärr är det i första hand mina barn som råkar illa ut, det är dem jag blir mest irriterad och arg på…det ger mig väldigt dåligt samvete när jag tänker på det!

Kram på alla PMSare!

 

Bild: UC Irvine, Creative Commons

Jennie berättar: jag har börjat med premalex

Många har skrivit och frågat om premalex (länk till FASS här). Det är det SSRI-preparat som oftast används mot pms eller pmds. SSRI brukar ibland kallas lyckopiller och används mot depression men när man tar det för pms tar man mindre dos och ibland bara några dagar i månaden.

Jag tar själv inte premalex utan att liknande SSRI-preparat. Några år tog jag dem bara under några dagar när pmds-besvären var som värst. Senaste tiden tar jag en svagare dos varje dag i stället. Jennie läste om just SSRI här på bloggen och bestämde sig för att testa. Igår fick jag brev från henne om hur det har gått för henne.  /Karin

Hej!

Har sedan bloggen drog igång skrivit några inlägg ( bla om en misshandlad giraff ) och även tagit tag i min situation, gått till läkare och nu också börjat medicinera med Premalex. Tänkte bara delge min erfarenhet av den medicinen eftersom det tycks vara ett stort intresse kring dess effekt.

Jag var ganska skeptisk, började med en låg dos. Tog den innan jag la mig för jag tänkte slippa biverkningar i vaket tillstånd. Vaknade nästan 20 gånger den natten och kände mig allmänt konstig, men tog det bara lugnt. Redan dagen efter kände jag en ny känsla i kroppen. Alla känslor var lite avtrubbade, men inte på ett jobbigt vis utan på ett ganska skönt vis. Inte så mycket grubblerier, ångest och irritation. Men den stora skillnaden bestod i att jag kunde skratta, och då menar jag äkta skratt, inte förväntade skratt för att dölja hur man mår. Jag kände också att jag stod ut med att ha min sambo i samma hus, från att dagarna innan ha bett honom försvinna. Jag kunde till och med känna en viss glädje att ha honom i närheten.

Nu talar man om att placebo kan spela in i så mycket som 35 % av fallen med medicinering, men jag upplever verkligen en skillnad i mitt sinne. Ett lugn, en känsla av att allt ordnar sig, istället för motsatsen. Jag har idag tex inte höjt rösten på hela dagen, jag har fortfarande sämre tålamod med allt under den här perioden, men det kan jag leva med. Tar det här bort den värsta aggressionen så är det som att vinna högsta vinsten.

Känner mig så hoppfull nu att det ska fortsätta så här, kommer bli ett helt annat liv bara att veta att man slipper kastas ner i detta djupa mörker varje månad. Så jag önskar att alla som redan provat andra möjligheter utan förbättring tar steget och söker en läkare. Och visar inte den personen förståelse för detta allvarliga problem så sök nästa läkare.

Jennie

Läsarbrev: Jag har testat allt

Hej Karin!!

Är så himla glad och tacksam för att du startade denna blogg!
Följer både den och dina andra sidor flitigt!

All heder åt dig för att du vågade ge PMS`en ett ansikte! Sååå modigt!!
Beundrar dig massor!!!

Vill gärna dela med mig av min erfarenhet för att om den kan hjälpa en enda själ, att känna sig mindre hopplös och oförstådd, är jag bara glad! (dvs. du får publicera den om du vill och tror den kan hjälpa någon annan)

Min PMS-historia är lång krokig och rätt eländig faktiskt!
Jag är 43 år och allt detta har jag prövat mot min Pmds!

P-piller
P-spruta
Hormonspiral
Premalex
Fontex
Femal
Jättenattljusolja
B6
Magnesium

INGET HAR FUNKAT!

Dessutom halkade jag, på grund av mina besvär, in på ett långt och hemskt sidospår inom psykiatrin!!
Jag har fått diagnoser som Bipolär, känslomässig instabil personlighetsstörning samt ADHD och fått MYCKET och MÅNGA olika mediciner mot detta, vilket givetvis inte hjälpt ett dugg! Snarare bara gjort mig sämre och sjukare! 2005 var jag så nerdrogad av alla psykmediciner, att jag gjorde flera seriösa självmordsförsök! (Det kan vem som helst, som är fullproppad med mediciner, vilja göra, inget konstigt alls!)
Pga litiumet jag fick, under de tre år man trodde jag var bipolär, skadades min sköldkörtel så pass att jag fick hypotyreos! En väldigt jobbig sjukdom att ha i ett land som Sverige där sjukvården vägar ge rätt diagnos och behandling. Mer om detta, för den intresserade finns på http://hypotyreos.info/
11 år efter mina första psykdiagnoser har jag nu fått alla diagnoser bortplockade och är äntligen helt medicinfri. Hallalulja!!! Det var en tuff pärs att ta sig ut ut tablettträsket ska du veta! För att inte tala om hur ofantligt mycket pengar både jag och staten förlorat på att jag varit sjukskriven under långa perioder under dessa år.
Kvarstår gör dock mina grymma PMDS besvär, vilket var vad jag sökte för redan år 2002!! Snacka omväg!! Nu tillbaka på ruta ett!

Summa summarum: Efter detta litar jag inte ett skvatt på svensk sjukvård!

Jag har tack vare din blogg, Karin, inspirerats att söka nya vägar för att hitta en behandling som fungerar för mig.
Har fått reda på att, om inte sköldkörteln och binjurarna fungerar som de ska så fungerar inte heller äggstockarna som de ska, därav PMS!??? Om detta stämmer gissar jag att jag kommer bli bra när jag fått ordning på mina inre organ.
Har hittat en endokrinolog som”tänker och jobbar utan för boxen” som jag verkligen hoppas ska kunna hjälpa mig att få ordning på mina galopperande hormoner.

Återkommer gärna om och när jag blivit hjälpt på riktigt!

Stort tack för att du sprider sån glädje och sånt hopp Karin!!

Vänliga hälsningar kommer från
Åsa

PS. Lyssna på låten och läs texten! ”PMS Blues” med Dolly Parton. Så himla klockren!!

DS.

Hormonspiral har hjälpt Sara

Hej!

Mitt tydligaste pms-minne är en gång när jag som ung vuxen var hemma hos mamma. Hon och hennes man skulle iväg på någonting, och bad mig plocka undan efter middagen. Vi pratar alltså tre tallrikar, en kastrull och en stekpanna. Men jag tyckte detta var FRUKTANSVÄRT orättvist, och grät och snyftade och kände mig som Askungen medan jag satte in tallrikarna i diskmaskinen och diskade stekpannan. Någonstans mitt i det här insåg jag ändå att min reaktion nog inte var helt proportionerlig, och att det möjligen kunde ha ett visst samband med tiden i månaden. Och i nästa sekund bölade jag ännu värre, för varför ska JAG ha sån jävla pms och vara så irrationell för, det är OOOOOORÄTTVIST!!!
You just can’t win…

Något som hjälpt mig väldigt mycket är hormonspiral. Mensen har i stort sett försvunnit, och pms:en med den.

/Sara

Förvandlingen

Det kom ännu ett mail med en historia….

Hej Karin
Så skönt att läsa om detta, det är inte bara jag som blir galen. Tänkte dela med mig om mina känslor när pms:n kommer.

Jag har ett särboförhållande, vet ca två-tre veckor per månad att han är mannen i mitt liv och känner mig så älskad, nöjd med det mesta i vårt förhållande, men sen…när pms:n kommer krypande börjar min övergivenhetskänsla. Allt blir jobbigt, klarar inte av att han har barn med en annan kvinna, blir galen av att han inte vill ha barn med mig, blir arg för att vi inte bor ihop, känner mig oälskad, står inte ut med att han pratar med sitt ex, tycker att han döljer saker och hittar hela tiden fel hos honom.

Det värsta är att jag i de stunderna blir så ”peronlighetskluven”, samtidigt som jag är urkänslig och gråter för minsta lilla blir jag också väldigt kall, tänker att jag inte bryr mig om det tar slut, om han inte fattar att det vi har är det finaste så är det han som förlorar. Dessutom överanalyserar jag allt, blir galet arg, tycker att han säger fel saker, att han är okänslig och hänsynslös. Jag ifrågasätter ALLT vilket gör det hela ännu mer galet. Han känner sig påhoppad och försvarar sig vilket verkligen får mig att explodera. Tänker att han är totalt empatilös och dum i huvudet.

Jag blir så arg att det liksom slår slint i huvudet på mig. Känslan som infinner sig då är att jag inte bryr mig om vad jag säger, tycker nästan att det är skönt att bli arg då, tycker också att jag har all rätt att bli galen, för att i nästa sekund gråta som ett barn och det enda jag önskar är att han ska hålla om mig och överösa mig med kärlek…vilket för honom blir svårt och ibland omöjligt. Jag förstår ju det , men det är verkligen det som skulle behövas just då.

Som tur är går ju detta tillstånd över när mensen kommer , men då kan jag känna att jag liksom måste kompensera för mitt pms-beteende och vara extra snäll. Det funkar för det mesta, men min partner kan ibland ha svårt att skaka av sig händelserna medans jag mår hur bra som helst och känner mig oberörd av det som hänt.
Ja, vårt liv är verkligen en berg- och dalbana, som tur är så kompenserar oftast topparna dalarna, men åh, vad jag önskar att jag slapp denna förvandlig….

/La loca

 

Kosttillskott har hjälpt

Hej Karin, jag har haft pms så länge jag kan minnas, och har försökt tränat en hel del för att detta ska bli bättre, har provat citalopram och ceratette, men inget har varit särskilt bra.

Sen ca ett halvår tillbaka äter jag magnesium kapslar (helhetshälsan, citrat) två på kvällen innan jag lägger mig, B- vitamincomplex från Life, omega 3 kapslar 2 st, samt female balanse forte (två första tre månader och nu en om dagen). Jag vet inte vilket av dessa som har hjälpt mig, men jag är i sort sett helt fri från min pms och det främsta är att tröttheten försvunnit som kunde vara bedövande. Magen sätts igång av magnesium vilket jag hade problem med tidigare, och blev då förstoppad, jag sover väldigt bra nu. Ångest som jag kunde känna tidigare är helt bort. Magnesium på kvällen och det andra på morgonen, för att magnesium hindra annars upptaget på de andra preparaten. Har ist. aldrig katastoftankar nu, och det är helt otroligt, för detta har varit mitt ”signum” tidigare :)

Kram K

1 2 3 4