Archive of ‘andras historier’ category

Den andra sidan

par

Hej Karin!

Misstänker att du kanske blir mejl bombad nu efter reportaget, men jag vill dela med mig av mina upplevelser.

Jag lever tillsammans med min fru som har svår pms (pmdd? pmds?)

Varje månad blir vårt hem belägrat av min fru. Jag är fienden och det spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Jag har prövat alla “tekniker”, allt från att vara supermjuk och förstående till att sätta hårt mot hårt och allt där emellan. Spelar ingen roll, resultatet blir ungefär detsamma. Vi ska skiljas, vårt förhållande är värdelöst, jag är dum i huvudet, etc etc etc… I de här perioderna beskriver hon att hon känner som att hon har bättre självförtroende och tycker att hon vet allt och har koll på allt. Allt hon säger ÄR rätt och resten av månaden då allt, enligt mig (och enligt henne när hon inte har dessa perioder), är väldigt bra mellan oss, beskriver hon då som att hon bara kniper ihop och uthärdar. Det är verkligen som om att hon är två olika personer.

En sak som jag tycker är intressant är att jag vet ALLTID långt före henne när det är på g. Hon känner inte signalerna. Det smyger upp på henne utan att hon märker någonting. Hon upplever så klart i dessa perioder att hon är samma person som alltid. För mig kan det räcka att komma innanför dörren när jag kommer hem och jag vet direkt. Det slår nästan aldrig fel. Undrar om hon utsöndrar någon doft eller liknande som jag undermedvetet kan uppfatta. Det är för mig ofta väldigt tydligt innan jag ens har sett eller pratat med henne.

Ibland så riktas de negativa energierna inte mot mig utan det kan vara t.ex föräldrar eller arbete. Då kan jag slappna av lite och ibland lyckas jag t.o.m hamna på “samma lag” som henne. Jag blir en nickedocka som bara håller med och stryker medhårs, allt för husfridens skull. Men det är en farlig egg att balansera på, är jag FÖR medhållsam får jag “på nöten” direkt.

Det hemskaste med vår situation är när detta riktas mot våra tre barn. De är för små för att kunna ha någon riktig chans att vara förstående och de kan råka illa ut. Aldrig fysiskt, men den psykiska misshandeln som det egentligen är kan vara brutal. Här skulle jag vilja ha hjälp och tips om hur man hanterar det. Har någon liknande problem och hur hanterar ni det? Hon ÄR medveten om problemet men det spelar ingen roll för när perioderna kommer blir hon en annan. Barnen går ju alltid först så ibland blir jag tvungen att gå direkt emellan, eller så kan jag i bästa fall få dem ur vägen för ilskan. Men vad händer när jag inte är hemma?

Hon har fått antidepressiva tabletter utskrivna som hon skulle ta när perioderna kom. Men i och med att hon inte riktigt har koll på när de kommer så kanske hon börjar ta dem för sent. Jag vill ändå säga att det HAR blivit skillnad. Utbrotten är inte lika frekventa och inte lika allvarliga. Men svängningarna finns kvar. För henne så vänder det inte över natten när hon fått sin period utan det tar några dagar för de dåliga vibbarna att klinga av. Sedan har hon ca 7-10 dagar där hon är sitt underbara jag. Men sedan börjar det långsamt om igen.

Jag ska försöka se om vi kan få vara med som försökskaniner i den forskning som nämndes på din sida. Den behandlingen kanske kan vara mer optimal än behandling med antidepressiva som egentligen är för andra symptom. Hoppas man fortfarande får vara med. Då kanske vi kan slippa sönderslagen lack på bilar, långfingret åt medtrafikanter (vilket är ganska roligt då vi är ganska religiösa av oss och försöker stoltsera med att hålla en hög nivå mot vår nästa  ), gråtande barn och tåtippande make.

mvh
Jakob

Foto: Dan´ka Creative Commons

Jag skäms fortfarande

Hej Karin!

Jag är så glad för din blogg. Jag känner igen mig så mycket i det mesta som skrivs, och jag skulle vilja dela med mig av min historia här eftersom det är så svårt att prata om det. Jag behöver inte vara anonym, och hoppas det inte är alldeles för långt :).

Jag heter Frida, är 21 år och bor utanför Göteborg. I snart tre år har jag tagit SSRI-tabletter för min PMS.

Jag har alltid lidit av dålig självkänsla och att känna mig otillräcklig, och på gymnasiet blev det som värst. Flera olika faktorer gjorde att jag mot slutet skolkade mer och mer för att jag inte orkade gå dit. Jag hade inga nära vänner och det byggdes sakta upp något som kändes som en bomb i bröstet. Jag vågade knappt prata med folk av rädsla över att dom skulle fråga hur jag mådde. Vissa dagar var värre än andra men jag såg inget samband med någonting. Mitt i all glädje som studenttiden ger fanns det alltid något svart som gjorde att jag inte riktigt kunde vara så glad som jag ville. Jag visste att jag hade PMS som alla andra, men kunde inte alls se hur mycket den faktiskt påverkade mig.

Min älskade mamma som alltid blir den som får ta dom där utbrotten när det är dags märkte hur jag mådde, hon har själv lidit av PMDS ända tills hon opererade bort livmodern för något år sen och hon började tjata på mig att jag skulle kolla upp det. Hon berättade om vilken lättnad det var för henne när hon fick diagnosticerat vad det var för fel på henne och fick medicin för det. Till en början var jag väldigt skeptisk, ”det är ju bara PMS, det har ju alla, det ska man ju inte behöva behandlas för, hur mycket kan det hjälpa?”.

Sommaren efter studenten kom och när allt det roliga jag hade haft att se fram emot kom och gick stod jag kvar och hade ingen plan, ingen riktning och inget mål med mitt liv. Jag var lite ledsen även när jag inte hade PMS, men dom veckor när mensen var på G blev det tio gånger värre och jag orkade ingenting. Blev närmast apatisk, orkade inte gå upp ur sängen, kände ingen mening med att gå och lägga mig på nätterna och sov bort hela dagarna. Jag började inse att jag kanske behövde hjälp ändå. Jag hamnade först hos en kurator på Ungdomsmottagningen och började få ur mig den där bomben och det mörka som hade grott inombords så länge. Började jobba litegrann och tog mig sakta upp igen.

Problemet var bara att trots att jag gjorde framsteg och började bli glad och pepp igen, PANG sa det så var det nån vecka kvar till mens och jag var tillbaka på botten igen. Och igen. Och igen. Dessa perioder köpte jag naturläkemedel på apoteket och drack energidryck innan jag skulle jobba för att bli mer pigg och social och för att dämpa känslan av att vara fullkomligt värdelös, jag hittade på ursäkter till varför jag inte kunde träffa mina kompisar och hemma gick jag runt och irriterade mig på alla i familjen och laddade ur på mamma för minsta lilla. Under dessa ”urladdningar” är jag så sjuuukt bra på att ta ALLT personligt (”du får ta och städa ditt rum nu” blir i mitt huvud ”fan vad sunkig du är som bor i den röran” och jag blir förnärmad och sårad och ännu mer förtvivlad) och det kvittar vad man säger så kan inget lugna ner mig. Till slut fick jag en tid hos gynekologen och fick skriva känslodagbok om hur jag mådde varje dag. I tre månader gjorde jag det, och sen så fick jag Sertralin att ta 1-2 veckor innan mens.

Det var i mitten av december, och jag skulle ha mensen i mellandagarna någon gång. Alltså tog jag tabletter under julen. Jag kommer så väl ihåg känslan när jag vaknade upp på julaftons morgon och var GLAD. Jag var inte irriterad, inget morgonhumör i sikte och jag minns att jag tänkte på julen innan där jag hade varit lite halvsur hela dan. Det var en sån skillnad och en sån lättnad och jag blev så glad att det funkade så himla bra. Det enda jobbiga sen var att acceptera att jag faktiskt behövde antidepressiva. Det gick dock ganska snabbt, när jag märkte vilken skillnad det gjorde på hela mitt liv.

Nu tar jag SSRI två veckor varje månad och så länge jag sätter igång i tid funkar det oftast rätt bra. Det går lite bättre när jag tänker att det inte är jag själv utan dessa satans hormonrubbningar. Dock kan jag känna att jag behöver ladda ur mig nån gång varje månad ändå, och sätter jag inte igång med tabletterna i tid kommer det flera dagar där jag inte har någon energi, självkänslan sjunker i botten och jag drar mig undan från allt som har med socialt umgänge att göra. Sätter jag inte igång med tabletterna i tid hamnar jag i något slags minidestruktivt läge där jag stundtals njuter av min misär, blir så sjukt likgiltig till allt och alla och det känns nästan bra att må dåligt och grotta ner mig i sunket litegrann trots att jag vet att det är typ det dummaste jag kan göra.

Sen skäms jag fortfarande. Trots att jag numera vet vad det är som orsakar detta och att det är ”på riktigt”, så känns det ju inte direkt som jag kan säga till en kompis ”jag orkar inte träffa dig idag tyvärr, jag har PMS” även om det är just så det är. När jag bryter ihop på mamma dröjer det ofta ett tag innan jag säger att det är på gång (även om hon antagligen märker det direkt) för jag vill inte skylla på PMSen. Det känns som en undanflykt, som att jag skyller ifrån mig, trots att jag så väl vet att det inte är så.

Därför är jag så glad för denna blogg. Det är så viktigt att det når ut till människor, att folk fattar att det är på riktigt och inte nåt jäkla hittepå som kvinnor bara använder som ursäkt för att få äta choklad och bete sig hur som helst, att man kan säga som det är och att folk förstår, och att vi inte behöver skämmas. Det är också så himla viktigt att unga tjejer som INTE har en mamma som har gått igenom samma sak och kan se precis vad det är för fel på en, får kännedom om detta så man inte går runt i flera år och må skit utan att få den hjälp som finns, enbart för att man inte vet att problemet finns.

Jag är så tacksam över att jag har min mamma till stöd, som vet vad jag går igenom, som märkte det allra först, som låter mig ta ut det på henne när jag måste explodera. Vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne.

Tack igen,
MVH Frida

Vad säger ni unga tjejer?

Hej Karin!
I skrivande stund har min dotter kommit hem till sin mamma med just PMS.
Vill bara lyfta fram att PMS problematiken inte bara drabbar kvinnor som fött barn eller som har hunnit bli lite äldre…….

Jag har lidit av detta helvete sedan tonåren och i min tonårsperiod fanns ingen
Information eller medicin, utan man hade helt enkelt mens……hm.
Med åren blev det bara värre och värre så pass att fr.o.m. Ägglossning tills dess att mensen
äntligen äntligen kom hade jag inte ett fungerande liv. När mensen kom
var det som en befrielse och himmelriket öppnade sig….jag började leva igen!
Fast nu kom en annan jobbig period och det var att städa upp efter sig……..
man hinner ju röra till det för sig under den här 14 dagars perioden.
Man ber sin man om ursäkt, sina barn,vänner och arbetskolleger och hoppas dom kommer
Ihåg vem man egentligen är. Eftersom jag under denna period förlorar allt självförtroende
glädje självkänsla busighet spontanitet jag blir helt enkelt någon jag vaken vill vara eller
Känner igen, den där människan är inte jag!!! Jag skulle kunna dela så mycket kring detta ämne och vill verkligen tillägga att du är inte ensam.

Tyvärr har min fina dotter ( hon är endast 20 år) fått samma problem som jag men
med min erfarenhet kan jag va hennes bästa stöd.
Skulle va intressant att höra unga tjejer kring detta.
Tack Karin.
Kram Annika

Jag har trott att jag varit deperimerad

My candybag

Hej!

Tack för att du startat denna blogg. Jag har nu insett att jag tillhör gruppen med Pmds. Jag har precis en sådan här jobbig period nu. Haft gräl med min man flera dagar, då jag hotar att lämna honom. Tycker han är kass på det mesta, hem, barn och oss. Jag har kort tålamod med min två små barn. Blir arg, gapar på dem, är mest trött på dem. Känner ingen glädje i tillvaron, ser det mesta ganska svart. Vill helst av allt fly till en öde ö för mig själv. Allt detta kommer en gång i månaden. Detta får mig att må jättedåligt! Ber om ursäkt till min man, som är väldigt förstående. Säger förlåt till mina barn när jag varit för arg. Men så här vill inte jag ha mitt liv!
Jag har nog alltid haft vanligt Pms besvär. Men efter mitt andra barns födelse 2010 så har jag fått kraftigare mens och kraftigare smärtor, samt att jag även känner av runt ägglossningstid att mitt humör svänger så väldigt. Jag har trott jag varit deprimerad, enda till nu.

Under dessa dagar då jag får ”utbrott” så brukar jag efteråt äta en stor påse godis, för det gör mig glad, för tillfället. Det hjälper mig upp i den svacka jag är i.
Nu ska jag försöka ta tag i detta, kommer kontakta min Gyn läkare.
Tack! =)
Anna

 

Foto: CC Anton Lindström

Varför förstod jag inte?

Det fullkomligt väller in mail med era historier. Jag är så oerhört tacksam för att ni vill dela med er! Jag kommer publicera alla era berättelser här men en i taget så ni andra hinner läsa och fundera. Glöm inte att kommentera/peppa/stötta/och diskutera i kommentarsfälten <3

—————–

Hej Karin!

Som ett sammanträffande bokade jag en läkartid dagen innan du dök upp hos Malou. Hade då just bestämt mig för att det får räcka nu. I över tio år har jag trott att jag tillhör de psykiskt instabila. De svaga som inte kan behärska sig och totalt saknar impulskontroll. Jag har skämts över detta, men tröstat mig med att det sker bara ibland…det vill säga ungefär en gång varje månad!!

Hur kan jag då inte ha sett sambandet mellan dessa månatliga härdsmältor och min menstruationscykel?? Nu känns det nästan pinsamt uppenbart. Men varje gång jag går in i en ny destruktiv period så hinner jag trots denna medvetenhet drabbas av tvivel och börjar varje gång undra om det ändå inte är så att min sambo är ett svin. Att han egentligen är den värsta människan någon kan leva med. Att han förstör mitt liv genom att trigga mig till att kasta en tallrik rakt genom rummet, eller får mig att ligga ihopkrupen i sängen och gråta tills kudden drunknar. Om inte hela världen konspirerar mot mig och är allmänt sjuka i huvudet och fullständigt inkompetent. Eller om jag kanske trots allt drabbats av den där depressionen jag funderat över så många gånger förr.

Sen kommer befrielsen…exakt i samma sekund som mensen kommer så får jag som ett rosa skimmer över hela mig. Jag inser att jag har den finaste mannen i världen och den bästa dottern. Jag börjar småtralla för mig själv och tycker att livet är allmänt lättsamt och skönt. För den som sett mig dagen innan så skulle diagnosen multipla personligheter eller schizofreni ligga nära till hands.

Nu får det som sagt räcka. Jag har läst på allt jag kan om olika behandlingar, och kommer kräva att få medicinera bort det värsta med någon typ av SSRI preparat. Helst skulle jag vilja käka testosteron i stora mängder och slippa mensen och ägglossningen helt och hållet, men det känns så trist med skäggväxt och basröst som biverkan :) skämt åsido. Tack för att du satte ljuset på så många kvinnors mörka hemlighet. Du är väldigt modig som gör det här och jag förstår precis din skam och det obekväma med att bli ”hon som snackar pms” i tv. Men det är ju som sagt våra liv det handlar om, och de som ska vara nära oss.

Det var min historia, som jag tyvärr inte kommer skriva under med mitt namn eftersom jag fortfarande står kvar med ena benet i skamvrån och inte har berättat om detta för någon människa tidigare.

// Jane Doe

Evas historia

Hej Karin

Först och främst bra med bloggen, folk fattar verkligen inte hur jobbigt det kan vara. Min historia kan du hitta här nedan utan omskrivningar, lite hur det kan vara bara och jag behöver inte vara anonym. Jag gråter medan jag skriver det bara för ja jag skäms och vet hur illa jag har behandlat folk men är samtidigt är jag stolt över att jag faktiskt kunde formulera det utan ens en enda liten vit lögn, sanningen smack rakt i ansiktet och sanningen kan ju va jobbig ibland. Jag är 36, fick min dotter en månad innan min 33 års dag och mådde kalas under graviditeten. Min mens fick jag tillbaka när hon var bra precis 3 månader gammal och mina besvär, som jag haft även innan graviditeten, blev allt värre och värre… So here it goes, my naked truth…

Jag vet inte om man kan kalla det för ett liv med pms/pmdd/pmds. Det är mer ett cykliskt liv som avbryts av den värsta och mörkaste av mardrömmar man kan ha där man dör och uppstår som Fenix fågeln om och om igen och man är lika förvånad varje gång att både jag och min omgivning har klarat av det. Det är helt oberäkneligt, jag vet att det kommer, jag vet när det kommer, det är oundvikligt, som en lejoninna. Ta mig, ha mig, älska mig och jag är jag som jag borde vara fram till ägglossningen för att blixtsnabbt gå över till ge fan i mig och stick och brinn!

Det börjar smygande 1-2 dagar innan ägglossning för att bara stegras i intensitet och jag vet inte i vilken form det yttrar sig från gång till gång. Ena sekunden är man aggressiv, förstör saker, letar konflikter, somnar och vaknar arg för att nästa vara paranoid, tro det värsta om allt, känna sig värdelös och otillräcklig, gråta, skälla, anklaga andra, anklaga sig själv och vara allmänt omöjlig. Suget efter vissa saker som ost, choklad, saltlakrits mm stegrar, vätskan ansamlas i kroppen, tuttarna gör ont, man känner sig fet ful oälskad. Hur kan nån älska nån som är som mig? Huvudet bultar av tankar, bröstet sprängs av känslor och man lider. Lider för man mår skit, lider med sin omgivning som får ta all skit, lider med sitt lilla vackra barn som får se sin mamma svart i ögonen när hon spiller mjölk vid middagen, som skriker åt henne ”men va fan gör du, det fattar du väl att du spiller om du ställer glaset på kanten!!” Lider med henne när jag ser hennes rädsla och osäkerhet i blicken, hör hennes desperata ”förlåt mamma, förlåt, det va inte meningen”. Lider med mannen som jag blir förbannad på och fräser åt att man fan ska lära sig saker när han bara försöker trösta mitt barn som jag gjort illa genom att säga till henne ”men du det är bara att torka upp, det är ju ingen fara, det är bara mjölk. Älskling man spiller ibland”. Det är en isande kyla mellan oss i köket när vi dukar undan. Han vet att ta upp det gör bara saken värre men jag kan inte låta bli så jag hittar på nått annat om diskmaskinen eller ordningen i skåpen, tvätten eller nått annat oväsentligt som gör att jag kan få skrika nått, säga nått som jag vet sårar som gör att jag får mothugg och som leder till att jag drar på mig skor och jacka smäller igen ytterdörren så hårt jag kan och har gjort det så många gånger att mitt D i efternamnet på dörrskylten har hamnat på sned och lämnar lägenheten springande tre trappor ner ut på gatan och fyller lungorna med luft. Jan vill bara skrika men hejdar mig.

Jag lämnar min familj, mitt barn skamset vid bordet över spilld mjölk, min man sårad bara för jag kände för det och det bara för att jag är så himla arg. Över vad? Vet inte. Känns det bättre? Nej. Är jag lugnare när jag kommer hem? Nej. Är jag glad? Nej. Kommer det hända igen? Garanterat. Vet jag när? Nej men troligen väldigt snart för det hela börjar snart om. När jag kommer hem är jag tyst, bemödar mig inte ens en blick till min man eller ett utan bara ignorerar, sätter mig bredvid mitt barn i soffan och kramar om henne när hon tittar på bollibompa. Försöker engagera mig i det dom visar och känner mig helt värdelös som mamma. Va är det för människa som sårar sitt barn och sin man? Jag får tårar i ögonen och dottern frågar ”är du ledsen mamma?” men jag förnekar det och säger bara att jag fick lite skräp i ögat ursäktar mig och går på toaletten och gråter tyst i en handduk en stund för att komma ut som om inget har hänt men allt känns fejk, plastigt för det är inte bra, jag mår inte bra.

Jag vet jag har gjort fel men är för barnslig för att be om förlåt till min man, viskar bara i min dotters hår ”förlåt älskling, mamma älskar dig mest i hela världen det vet du va?” men blir paranoid att hon hatar mig då hon inte svarar på sekunden vilket inte är så konstigt hon kollar ju på tv men min rationella tankeverksamheten har jag lämnat för länge länge sen och den kommer inte återkomma förrns jag känner den oerhört välkomna värken nertill i min mage. Då när den kommer då återvänder mitt sanna jag och jag återgår till att vara den glada, positiva, roliga, påhittiga, självsäkra och vackra kvinnan som jag egentligen är.

Fenix dör men dess tårar är inte helande och i askan pyr larven till nästa månads fågel…min fågel är odödlig, den kommer och går och kommer alltid att finnas där. Fågeln som borde vara någonting vackert är egentligen en skräcködla som skrämmer både mig och min omgivning och som jag försöker hålla i schack med SSRI när det brakar igång. Det fungerar faktiskt, jag kan hålla den i styr, jag kan umgås, jag kan tolerera spilld mjölk med mera med mera men jag känner hur den kränger vrider sig och vill ta sig loss där inne och det enda den vill är att släppa loss sina krafter om och om igen men jag tänker fightas med den för den ska inte få styra mitt eller min familjs liv mera.

Med vänliga hälsningar
Eva Sjöström Dahlberg

Hanna 30 år berättar

Hej Karin!

Jag är så tacksam för att du gick ut och uppmärksammade detta, som för många av oss är ett stort problem i vardagen. TACK!

Min historia börjar i gymnasiet, när jag gång på gång bröt ihop för ingenting. Det var min syster som berättade att jag säkert bara hade PMS, det går över fick jag höra. Det gör det också, varje gång mensen kommer så går det över, men dagarna innan är ett helvete. Ibland ett mindre ibland ett större, min tillvaro är inte densamma.

Jag är glad de pmsdagar jag kommer ur sängen. Jag är glad de pmsdagar jag inte är elak mot min man. Jag är glad de pmsdagar livet känns helt ok. De andra pmsdagarna består av, gråt, för allt, speciellt att livet inte är värt att leva. Det är inte värt, för det finns så mycket lidande som jag inte kan göra något åt, det är inte värt för naturen bara förstörs, det är inte värt för att jag är ful och tjock. Det är inte värt… osv. Jag har dock med åren lärt mig leva med denna funktionsnedsättning, jag har också delgett de som är mig närmast hur jag fungerar och idag mår jag ganska bra.

Jag tog tag i mina problem när jag träffade mannen i mitt liv, jag ville verkligen att det skulle fungera. Jag sökte hjälp hos min gynekolog och fick antidepressiva som jag skulle ta de där dagarna när det var som värst. Hon skrev dessutom ut ett recept på en hormonspiral. Den blev min räddning. PMS:n blev lindrigare och jag behöver inte äta antidepressiva piller längre. Numera slipper jag brista ut igråt när jag får fel mat på en restaurang (otroligt pinsamt), jag slipper kasta öl på folk och hamna i bråk (dricker inte när jag har PMS), jag vill inte ta livet av mig samt skär mig inte längre. Har fortfarande dagar jag är ledsen men nu låter jag inte hjärnan lura mig. Jag vet att snart blir jag ”frisk”, jag blir glad när tant röd knackar på dörren och vill ut :)

Kort om min historia, tack igen!

Med vänlig hälsning, Hanna 30 år

Många känner igen sig

Tack snälla alla ni som hört av er. Jag är helt överväldigad av gensvaret. Så hemskt att vi är så många som har det här problemet och inte får hjälp men så underbart att veta att man inte är ensam om detta. Precis som nån skrev: man känner sig som ett galet monster och man skäms så oerhört över detta.

Här är några av de kommentarer jag fick på Twitter igår. Jag kommer lägga upp de längre historierna som egna inlägg så vi kan diskutera och kommentera dem för sig. Fortsätt maila historier till karin@livetmedpms.se eller Twittra mig på @karinadelskold


Grät i en timme igår. Idag ska jag söka hjälp. Trodde det var jag som var gnällig och helt störd. Tack för att du gör det här. Det är så superviktigt. Du har nog räddat mitt äktenskap. Tack.

Tack för att du pratade om PMS i tv, inget att skämmas för, vi kvinnor är också människor! Igenkänningen var total! <3

Såå bra. Såå nödvändigt. Såå många som vi… Tack!

Såg just facit på mig själv i #eftertio

Tack! Tack, tack, tack, tack! Jag trodde att det var fel på mig. Tack!

Bara att veta att man inte r ensam om det gör ju att man kan se på sig själv som människa, inte monster. :)

Tack @karinadelskold för att du i @MalouEfterTio delar det vi många känner 2 veckor varje månad… nej även om det känns så när det är som mörkast. Men i idag tände du ett ljus i mitt mörker TACK

1 2 3 4