Jag gjorde mig själv till mitt projekt

Hej Karin!

Tack för att du har öppnat upp och pratat om den här sjukdomen.

Jag har nu i ett år kämpat med att få hjälp.

I november förra året så började jag förstå att det kunde ha samband med mens. Jag hade börjat gå och prata med en person i några månader, för att börja nysta i varför jag betedde mig och mådde som jag gjorde. Var jag bipolar? Alkoholist? Eller galen?

Har varit hos doktorer och gjort test innan, men inget… Känt mig totalt missförstådd…

Vi kom då gemensamt på att detta kunde ha ett samband. Jag visste då inget om PMDS. Började kolla upp och lära mig om sjukdomen. Såg i samband med detta dig på tv. Jag visste när jag läste om sjukdomen att det var jag. Jag kände en stor lättnad. Dock inte lätt att få hjälp. Man måste driva på själv, läsa på, skrika högt, vara nästan döende, innan man blir sedd och tagen på allvar.  Vilken tur att man är så pass envis och aldrig ger upp!

Mönstret var detsamma varje gång, dock ca var tredje månad i och med att mina p-piller gjorde att jag inte fick mens, men gick dock igenom en berg och dalbana med mina hormoner. Jag gick till en gynekolog och berättade om mina problem och vi började då med p spruta i stället. Visste dock inte att det kunde ta mer än ett halvt år innan hormonerna lugnat ner sig. Jag trodde allt var bra och gick totalt ovetande in i min största crash någonsin, där jag nu nog också har förlorat mitt livs kärlek.

Det börjar sakta men säkert 2 veckor innan mens. Man går alltid ovetande in i det hela. Jag börjar bli trött, svullen, ingen energi, irriterad och går sakta men säkert in i en depression… Känner mig värdelös, tror inte på mig själv, blir lätt sårad och besviken, tänker maniskt och går djupare in i ett tunnelseende och fastnar i ett hörn. Det är som om allt hopar sig över mig och till slut får jag nog och dricker då lite alkohol (som jag absolut inte tål i detta mående) och allt blir givetvis ännu värre. Jag är en person som håller inne med mina känslor i vanliga fall också… Bägaren rinner över… Till slut måste allt ut… Sedan när man är på botten så kommer helt plötsligt mensen och man får en förklaring och ett uppvaknande… Jag är inte galen eller börjar bli alkoholist! Sedan kommer ångesten och man börjar komma tillbaka till verkligheten igen. Man skäms och mår dåligt och tar sig ut ur måendet efter 4-7 dagar. Det är som om man varit fast i en bubbla som spräcks när mensen anländer… Sedan så försöker man ställa allt till rätta igen.. Vilken inte alltid är lätt…

 Jag har under hela mitt liv satt mig själv sist och alla andra först. Jobbat och stressat oerhört mycket. Jag har jobbat med projekt där stressnivån är skyhög under viss del av projektet och skulle jag då komma in i mitt dåliga mående, då kan allt hända… Jag kan inte ta stress längre har jag nu lärt mig den hårda vägen.

Den sista crashen, var så mycket värre för att jag satte otrolig stress på mig själv. Hade tagit en tid ”time out” för att ta hand om mig själv för första gången någonsin. Stora beslut om att leva och jobba i två städer. Jobba med ett oerhört stressigt jobb. Kände oro, att jag inte ville men kände också att jag var tvungen… Kände hur jag var kluven och förvirrad. Ville inte lämna min kärlek och hans barn. Hur mycket skulle jag missa… osv… En liten sak som ett sms kan jag misstolka totalt. Allt blir så känslomässigt överdrivet. Det minsta lilla kan kännas som en kniv i hjärtat. Det blir som ett stort drama, som sedan slår slint i hjärnan.

Normala jag, är positiv, glad och inte deprimerad. Totala motsatsen till mig själv i mitt dåliga mående. Det blir en sådan kontrast för mig och de nära kära. Jag blir en annan person… Väldigt destruktiv. Det var därför jag hade tankar om bipolar innan. Går så drastiskt och dramatiskt från hög till låg.

Jag fortsätter nu med p spruta som verkar börjat hjälpa och även medicin mot depression. Efter min sista crash, så mådde jag så otroligt dåligt, fick panik attacker osv, men jag tog mig upp och tog tag i alla doktorer för att få ordentlig hjälp. Dessförinnan så har ingen förstått mig… Tror många fortfarande inte gör det. Jag vet att jag har PMDS, men känner fortfarande som människor inte förstår mig. Det är ju givetvis svårt om man inte har gått igenom det här själv.

Jag är en problem lösare och gjorde mig själv till mitt projekt. Jag har analyserat mig själv in i detalj, till en sådan nivå att jag blir helt slut på mig själv J. Men jag har nu till slut, efter att jag bränt många broar och förhållanden kommit fram till att det är en sjukdom och jag är nu mycket bättre och otroligt medveten om vad som händer i min kropp. Jag tror också att det tagit mig längre att komma hit än många andra i och med att jag ignorerat mig själv och mitt mående i många år.

Stort tack, för att ni finns! Jag vill gärna involvera mig och hjälpa andra om så är möjligt. Säg bara till om jag kan göra något. Det här var en mycket kort version av vad som hänt mig… Det jag kan säga är att det har varit en fruktansvärd resa och kanske mer explosiv, intensiv än många andras… Vill nu att något gott ska komma från detta. Mvh, GT

Parse error: syntax error, unexpected T_CLASS in /storage/content/91/127591/livetmedpms.se/public_html/wp-content/themes/adelle/comments.php on line 1