När en läkare hänvisar till en komiker

3634_Karin-Adelsköld_2
…skulle du gå till denna person istället för en läkare?

Idag fick jag ett mail från en kvinna i Malmö som sökt hjälp för sin svåra PMS. Först sökte hon gick hon till sin gynekolog med sina problem men där blev hon istället hänvisad till sin Vårdcentral. Väl på vårdcentralen förklarade hon sina enorma problem och sina misstankar om att det var PMDS. Efter att ha lyssnat en stund och ställt lite följdfrågor säger läkaren ”vi kan tyvärr inte hjälpa dig, men kolla med Karin Adelsköld”.

En läkare ber alltså en patient att kontakta en annan patient istället för att ge nått svar om hur vad hon ska göra! Det här är ju helt absurt! Som om man skulle säga till en som har halsfluss att kontakta en annan som har halsfluss. Jag är förstås väldigt glad att mitt jobb med att belysa PMS nått så långt att till och med läkare känner till det men det är skandal att de hänvisar till en privatperson (som dessutom är komiker) med samma diagnos istället för att säga: vi kan tyvärr inte hjälpa dig men kontakta denna läkare istället. Det var nämligen inte ens min läkare. Utan bara EN läkare som läst om mig i tidningen.

Behovet av att ta hormonrelaterade sjukdomar på allvar är enormt. Likaså att ta oss som lider av dem på allvar. Hormonsystemet ÄR oerhört komplicerat och det finns många andra sjukdomar som har samma symptom som PMS har, men ändå, varför kan man inte vara ärliga med detta? Varför kan inte vården åtminstone erkänna att den är extremt bristfällig när det gäller PMS och PMDS? PMS-förbundet som jag startade behövs mer än nånsin. Det första årsmötet är den 18/1, alla är välkomna. Och snälla kom om du har möjlighet, alla behövs! Vi behöver organisera oss om det ska ske en förändring.

 

7 Comments on När en läkare hänvisar till en komiker

  1. Ebba
    9 januari, 2015 at 20:36 (3 år ago)

    Jag är så glad att jag hittat hit! Mycket bra läsning… Känner igen mig enormt i alla hemska PMDS-symtom och ska snart träffa en kvinnoläkare. Hoppas att jag blir tagen på allvar och får hjälp till ett fungerande liv. Bli lite mindre monster helt enkelt… ;-) Kram Ebba

    Svara
    • Jenny
      10 januari, 2015 at 09:39 (3 år ago)

      Lycka till kramar ! Visst har du även hittat FB grupperna pms & pmds ( pmdd) sluten grupp och pms-förbundet (offentlig grupp)?

      Svara
  2. Mathilda
    11 januari, 2015 at 21:24 (3 år ago)

    De är ju fruktansvärt pinsamt att detta inte verkar tas på allvar m pmds! Och har man pluggat så många år för att bli läkare trodde jag man hade mer innanför pannbenet än att förlöjliga nån & något!
    När jag själv gick till läkaren för att efter år av gissande bland läkarna & jag själv såg ett mönster. Då va hans enda kommentar ”pmds, jaha har du läst om de på nätet eller?” Jag framstod som nån hypokondriker, men ville mest få hjälp innan de va för sent.
    Oj va jag skrev av mig. Tog mig friheten tydligen. :)

    Svara
  3. L
    30 januari, 2015 at 12:10 (3 år ago)

    Jag kontaktade min vårdcentral idag, efter många om och men. Efter flera år med raseriutbrott, googlande, läsande har jag fattat att jag (och min omgivning) högst troligt lider av den svårare varianten, det är inte bara ordinary pms… svaret jag fick efter önskan om en tid hos läkare för vidare remiss till gyn, var hänvisning till en dyr kvinnoklinik 1.5h enkel resa hemifrån, ett boktips och ”Lycka till!” Jag blev så förbannad att jag ringer upp denna SATANS vårdcentral och talar om för Maggan, medan jag har seriös hjärtklappning av ilska, att jag SKA HA EN TID HOS EN LÄKARE – Punkt slut. Fy fan alltså. Jag förstår ju innerst inne att hon menade det i all välmening SÅKLART, men nu då jag är i toppen av min ilska är det inte direkt läge att tipsa om nån jävla bok.

    Igårkväll kastade jag in matvarorna jag handlat i kylen. Jag tryckte in grejer i skafferiet. Slängde saker i soptunnan jag ansåg var i vägen. Smällde högljutt i dörrar. Tar glas o bestick och i slowmotion från hög höjd ser jag hur jag släpper de rakt ner i diskhon. So what. Fuck this shit. Jag var även redo att säga upp mig från jobbet eftersom jag känner mig utanför och misstänker att de pratar skit om mig. Låg annars mest på soffan hela dagen och ömkade mig över hur stökigt det är i lägenheten men orkade inte göra nåt åt det. Inte pratat med min mamma på 2 dagar för hon sa att jag var otrevlig. Vill göra slut med min kille för att han ligger o är förkyld och inte fattar att han kan väl åka o köpa choklad och blommor till mig istället. Igår trodde jag dessutom att han inte var kär i mig längre. Skriver till en kompis att jag har pms och hon svarar stackars liten. Hon kan dra åt helvete.

    nä men. Ska nog gå och köpa den där bokjäveln som Maggan på vårdcentralen rekommenderade mig. Ska bara ta livet av mig först, eller åtminstone tänka på saken…

    *en dag kvar, sen brukar det gå över*

    Svara
    • Caroline
      31 mars, 2015 at 22:50 (3 år ago)

      Jag skrattade nästan ihjäl mig när jag läste vad du skrivit L! ….av igenkänning – såklart. Och sen vill jag bara gråta för det här är SÅ nytt för mig.

      Svara
  4. Maja
    14 mars, 2015 at 23:30 (3 år ago)

    Jag kan tipsa om att jag fått hjälp av gynmottagningen på Ängelholms lasarett och även i telefon hos Helsingborgs kvinnomottagning samt hos Hoftekliniken. I region Skåne behövs ingen remiss till gynekolog. Gynekologen i Ängelholm hette Carina och förstod direkt, förklarade jättebra och skrev ut ssri. Inga konstigheter, och hon sa även att man har behandlat svår PMS med ssri i många år. Så konstigt att det verkar vara så okänt bland allmänmedicinare.

    Svara
  5. Lina
    27 april, 2015 at 14:47 (2 år ago)

    Jag känner igen mig i upplevelsen att inte bli tagen på allvar. Jag har ibland tvekat att gå till vårdcentralen för att få nya recept på tabletter. Min upplevelse är det inom vården tyvärr är vanligt med uppfattningen att alla kvinnor tycker att mens är förknippat med besvär, men att det enbart är de pjoskiga som uppsöker läkarvård. Denna känsla präglas jag av från mina två första läkarbesök relaterade till min PMDS. Vid det första besöket träffade jag en läkare som utan att kommentera min beskrivning av varför jag uppsökt vård fram FASS, slog upp och skrev ut recept. Hon sa inget mer än att jag skulle ta tabletterna. Hon poängterade dock att hon valt tabletter med skåra. Dessa kunde man dela och det skulle då blir billigare för sjukvården än hela tabletter av längre dos. När jag skulle förnya mitt recept träffade jag en ung, manlig AT-läkare som då jag berättade att jag har PMS (som jag nu inser egentligen är PMDS) svarade: ”Så du mår dåligt när du har mens”. När jag då påpekade att det inträffar innan mens insåg han sitt misstag och erbjöd mig snabbt möjlighet att träffa kurator. Det tackade jag ja till. Kuratorn var nog skicklig på sitt område, men förstod inte min sjukdomsbild då hon, övertygad om att jag var i behov av psykoterapeutisk dialog om min barndom, inledde en serie sådana sessioner. Jag kände att även om en sådan analys kunde vara intressant hade barndomen lite förklaringsvärde för de månatliga bottenlägen som jag hamnade i. Jag avslutade terapin. Kanske borde jag ha fortsatt och propsat på att konstruktivt tala om mina besvär istället. För tre år sedan fick jag barn. Även om graviditeten nog kunde vara jobbig ibland var det en frid att vara kvitt eländet ett tag. Min dotter var långtidsammare. Hon valde det själv, men jag kan väl inte säga att jag försökte avsluta amningen. Nu ammar hon inte längre och jag har återfått en mer regelbunden mens. Ms Hyde är tillbaka. :( Jag har under ett tag hyst förhoppningen om att det kan vara möjligt att angripa problemet vid roten. För flera år sedan läste jag om en studie som visade att kvinnor med PMS får akut brist på b-vitaminer när symtomen uppstår. Jag har tänkt att det nog går att komma tillrätta med problemen genom att ställa om kosten. Jag dragit ner min kaffekonsumtion till en kopp om dagen, börjat äta b-vitamintillskott och hälla linfröolja på frukostmackan. Jag upplever att det har haft effekt och det tycker min man också. Men så för några dagar sedan hade jag den värsta dippen på flera år. Jag inser att jag inte klarar mig utan medicinering. Jag drar mig dock för att förklara min sak för någon som i bästa fall och i brist på annat ler uppmuntrande.

    Svara

Leave a Reply