Tack snälla fina ni!

Det kanske ser ut som om jag sitter där i TV och bara pratar om min PMS som om det vore det mest naturliga som fanns. Men under blusen dunkar alltid mitt hjärta som på en rädd liten fågelunge. Och under det tjocka lagret av TV-smink rodnar jag. Det är fortfarande otroligt utelämnande och läskigt att prata om det här. Det känns fortfarande pinsamt och inte så speciellt smickrande att berätta om vilket as man varit. Hur mycket dumt man gjort. Usch och blä. Jag hade egentligen helst suttit och pratat om mina TV-projekt eller nya bok eller nått annat krystat hehe

Därför är det så avgörande att få all denna kärlek och pepp från er tittare och läsare. Det betyder ju att jag och Anders gör någon nytta. Och då känns det plötsligt varken pinsamt eller dåligt.

Precis som vi sa innan vi gick in i direktsändning i måndag. Det var ju Anders första gång i Tv och han var också jättenervös. Men vi tog varandra i händerna, tittade varandra i ögonen och kom överens om detta: om vi bara hjälper en kvinna eller ett par att få hjälp. Då är det värt det. Det är för er vi gör det. Tack snälla igen!
kram

bild 5

Och visst är han fin min Anders? Så klok och fin. Och tålig. Herregud vad tålig han är.

Anders & jag hos Malou idag

Idag var jag hos Malou för 3:e gången för att berätta om PMS och idag fick även Anders följa med. Jag var lite nervös innan för vad han skulle säga. Även om jag vet att han aldrig skulle lämna ut mig, vet han ju precis exakt allting jag sagt, gjort, skrikit och hållt på med under mina PMS-perioder under åren. Men han skötte sig såklart strålande. Och jag tycker han fick fram så många viktiga aspekter på hur det kan vara att vara partner till någon med PMS. Bäst av allt var när han mot slutet konstaterade det som han så länge sagt till mig: man kan inte klara av och hantera sin PMS själv. Man måste ha hjälp, kärlek och förstående för att lyckas och orka.

Socker och ilska

Hejsan Karin,

Jag har lyssnat på podd-versionen av Kropp och själ som du medverkade i för ett tag sen. 
 
Jag har också haft liknande symptom och det är som man växlar mellan Smeagol och Gollum i Lord of the Rings när man är som värst. 
 
Vad som hjälpt mig är att dra ner på eller till och med ta bort sockret från vad jag stoppar i mig – från allt – kaffet, chokladen, sylt och så vidare. Ju längre jag gör det desto bättre fungerar det för mig. 
 
Nu har jag lyckats att tajma in vilka veckor/dagar som jag reagerar minst på sockret och unnar mig då kanske något sockrigt. Men annars gör jag allt för att undvika det. 
 
I början var det svår och jobbigt men jag förde en dagbok där jag skrev om hur jag mådde och upplevde mig själv. Parallellerna var oerhört tydliga mellan mitt humör och sockerintag. Jag känner mig mer harmonisk utan sockret och sover mycket bättre. Känner mig frigjord och vågar lita på min ilska – att den som kommer är berättigad. 
 
Tänkte bara att det kanske kan vara något som fungerar för andra med.
 
Hälsningar,
Maria 

Gå ner i vikt och slipp PMS

1bb778_064e39a199eb4a5d838c318493f213ec.jpg_srz_p_188_270_75_22_0.50_1.20_0

Låter ju som en dröm för många av oss som knaprar piller för att bli av med PMS:en men får betala med att lägga på sig några kilo som sen är svåra att bli av med. Den amerikanska författaren Ellen Barrett har nyligen kommit ut med en bok The 28 Days Lighter Diet som handlar om att lägga om kosten så att både PMS och extrakilon försvinner. Grundtanken är att anpassa maten och motionen efter cykeln. Tex förespråkar hon mer motion veckan innan PMS och rejäla tillägg av kosttillskott magnecium och kalcium (något som tex ). Jag är inte mycket för dieter men jag har märkt att jag är superhungrig vissa dagar i cykeln och jättepigg andra. Kanske bra att synka det med träningen? Jag har nu beställt boken och tänkte testa.

Här har de gjort en liten film där de förklarar (obs varning för supersliskigt amerikanskt)

Vill du prata om din PMS i TV4?

Hej! VIll ni vara med och prata PMS i TV? Jag fick denna efterlysning från TV4 nyss.

Nyhetsmorgon ska prata om PMS och hur hormoner förstör relationer. Vi skulle vilja ha med en person som kan prata om hur pms eller pmds har påverkat hennes liv. Hur har hon blivit bemött när hon har pratat om sin pms? Hur har det påverkat umgängeslivet? Relationen? Och vi skulle vilja hitta en person som kan berätta om sina erfarenheter helt enkelt. Vi kommer också ha med en forskare på medicin mot pms.

Maila info@livetmedpms.se

Glad & ointresserad eller arg & kåt?

5265404434_9b19387c41_n

Vi har diskuterat många saker här på bloggen när det gäller att äta ångestdämpande för att få bukt med sin PMS och PMDS. Men vi har aldrig diskuterat en av de stora bieffekterna med att äta medicinen: den minskade sexlusten.

En stor bieffekt är just att man tappar lusten när man äter SSRI. Skillnaden kan vara enormt stor för vissa. En del får verkligen ingen lust alls, andra har lite lust men kan inte få orgasm. För många minskar lusten radikalt när de börjar äta tex premalex men sen kommer den tillbaka efter några månader.

Jag tror många håller med om att man gör ”vad som helst” för att inte må dåligt av sin PMS. Men att vara helt utan lust är såklart inte kul. Framförallt kan det vara jobbigt att prata om det med sin partner ”jo nu mår jag visserligen bra, men jag har inte lust…”

Vad gör man? Måste man välja mellan att vara arg och kåt eller glad och ointresserad? Vad gör ni? Hur mår ni? (Glöm inte bort att ni kan vara anonyma i kommentarerna)

Förtvivlad

Jag får många brev av kvinnor som är förtvivlade över att de blir bemötta på samma sätt som Emma i brevet nedan. Jag kan bara säga till er: ge inte upp. Kontakta gynekolog i första hand, om den inte funkar testa en annan. Men det kan också vara värt att gå till sin husläkare.

Emma nedan undrar om man kan ha PMS trots att man äter cerazette. Enligt min erfarenhet kan man ha det. Min PMS blev till och med värre av p-piller. Nån här som har erfarenhet av just det? /Karin

_________________________

Hej!

Hittade till din blogg i höstas när situationen hemma blev ohållbar. Fick barn för två år sedan och sedan dess har det blivit värre, förstår nu att problemen funnits länge, men först i höstas som jag gjort sambandet! Googlade svår PMS och hittade då PMDS. Kände i olika historier att det där är ju jag! Både lättat och ledsen blev jag. Har nu fört dagbok i ca tre månader och alltid alltid stora gräl dagen innan mens, samt känner 1-2veckor innan hur jag sakta förändras och blir elak, gråtmild, deprimerad! Som att trycka på en knapp!

Bestämde mig igår för att söka hjälp. Oj, vilken besvikelse. När frågar om de känner till PMDS är det ingen som vet och när jag förklarar så är det ju PMS inte PMDS. Dessutom äter jag cerazette (gjort i över ett år nu) så då kan det heller inte vara PMDS. Det kan man nämligen inte ha när man äter cerazette! Nu undrar jag, i hopp om att någon vet något kring detta, om det stämmer? Blev helt knäckt efter samtalet! Trodde ju det var PMDS, allt stämmer ju, känner ju igen mig i så mångas berättelser här på sidan! Och mår ju så bra när mens startar. Dessutom har min syster oxå känt att det här är pusselbiten som fattades. Sedan tyckte den ena barnmorskan ( jag har ringt mer än en!) att jag inte skulle söka till en gynekolog utan en distriktsläkare? Hur har ni gjort? Detta mail känns just nu som min enda räddning för mig och min familj. Tack för en bra blogg och ett fint engagemang av dig Karin!
Med vänlig hälsning, Emma

Tillfällig paus från pms-avgrunden

con-098

Hej Karin,

Jag läste din fina blogg och såg att du ville ha pms-historier. Jag kommer från en pms-släkt. Min mamma äter ssri, min mormor har (troligtvis) haft samma problem och jag har det. Jag har mina första pms-minnen från den första gången jag fick mens, jag var 11 år gammal. Min mamma berättade om sina besvär först långt senare, jag tror att hon inte ville föra över något på mig, så istället gick vi och försökte låtsas som ingenting fastän vi kände samma sak!

För mig, och för de andra kvinnorna i min släkt, har aldrig aggressivitet varit det värsta symptomet – det har varit ångesten. Jag tycker att alla borde få uppleva det en enda gång bara för att kunna förstå; att vara mitt uppe i vad man gör en vanlig dag, jobba, träna, träffa vänner eller något annat, då det helt plötsligt känns som att någon trycker på en knapp i ens hjärna och man faller ner i ett bottenlöst mörker. Allt är bara bottenlöst, man vill inte leva, man vill absolut inte ha kontakt med nån annan människa. Helst av allt vill man dö, och får man inte det vill man ligga i sin säng och försöka sova bort tiden och bara vara helt ensam. Och även att man vet att det är pms, att det kommer att gå över inom några dagar, så är känslorna fortfarande lika förlamande. Mina problem höll i sig i allt från ett par dagar till två veckor per månad. När det släppte var det alltid helt underbart, men också så grymt eftersom man vet att man bara har respit i ett par veckor innan det börjar om igen.

Därtill kommer de fysiska symtomen, de är ju verkligen en baggis i jämförelse med ångesten, men ändå. Att gå upp flera kilo i vätska på ett par dagar, svettningar, huden är grå, ögonlocken hänger, finnar, magproblem, håret som ligger i stripor över skallen.

Min mamma har som sagt fått hjälp av ssri. Själv har jag testat terapi, ändrade matvanor, mindre stress, mycket vila, träning, naturpreparat osv, men inget har hjälpt. För ett par år sedan fick jag prova Yaz p-piller. Första månaden jag tog dem mådde jag fruktansvärt dåligt, och det var så galet att jag kan skratta åt det nu. Tänk dig alla konstiga graviditetssymptom man kan få fast inklämda under en månad! Ena dagen grät jag hejdlöst utan anledning, nästa dag ville jag bara äta nåt konstigt (kålrötter…), tredje dagen tyckte jag att min katt luktade så äckligt att jag höll på att kräkas när han var i rummet, fjärde dagen var jag skitförbannad. Så höll det på hela månaden, men när den var över inföll ett helt ljuvligt lugn i min kropp – jag har aldrig upplevt det tidigare! Jag vet att många tycker illa om p-piller, och det finns ju förhöjda risker med att äta dem. Men finns det inte också risker med att vara deprimerad en fjärdedel av sitt vuxna liv? Jag köper alla risker som pillerna innebär, de har gett mig ett helt nytt liv!

Just nu är mitt liv så fantastiskt balanserat. Jag kan ha ett socialt liv oavsett vilken tid i månaden det är, jag slipper allt det lidande som det innebär att drabbas av dödsångest (jag kallar det faktiskt det) varje månad. Jag är gladare, snällare och smartare. Jag kan hantera konflikter så mycket bättre och jag behöver inte ha ”storkläderna” redo i garderoben för de svullna dagar då de vanliga byxorna inte passar.

Min stora skräck är hur det ska gå sen. Jag kan inte äta p-piller för evigt, förr eller senare måste jag sluta. Om jag vill bli gravid så måste jag tex sluta ta dem, jag är väldigt rädd för det. För mig är detta på riktigt något som gör att jag funderar på om jag ens vill skaffa barn överhuvudtaget, dels på grund av att jag vill inte föra över detta lidande till någon annan, och dels är jag rädd för den backlash alla gravidhormoner skulle innebära för mig. Jag tycker att det är svårt att få förståelse inom vården, på vårdcentralen tar de inte problemet på allvar och specialistkliniken är för svår att komma in på.

Tack iallafall för att jag har fått läsa om din och andras historier, jag hoppas verkligen att detta kan väcka debatt och kanske få området att beforskas ännu mer!

Vänliga hälsningar
Elin

Nån som vet angående premalex?

Jag lyfter upp denna nya kommentar från Kia som hamnade under ett gammalt inlägg. Är det någon här som kan svara?

Från Kina:
Jag besväras av svår PMS som blivit värre sista året (44år). Gick till slut till min gynekolog när jag insåg att snart begär min man skilsmässa och familjen lider verkligen en vecka i månaden av mitt hemska humör.

Jag har fått utskrivet Premalex som jag nu testar och det är något helt enormt vilken skillnad. Känner mig lugn och harmonisk och har hur mycket tålamod som helst. I vanliga fall hade jag varit ledsen, nedstämnd, arg, sur .. ja helt galen faktiskt.

Är det någon som har erfarenhet av detta preparat som äts två veckor i månaden, från ägglossningen till mensens start. Det jag tycker är konstigt är att det även verkar ha effekt på de kroppsliga symtom jag brukar ha, i form av ökad vikt och allmän svullnadskänsla i kroppen. Kan det vara så?

Hur gjorde du Anders?

karinanderssol

Tack för alla reaktioner! Ni som har skrivit kommentarer, skickat meddelande på Twitter och mailat. Jag är verkligen tacksam över att ni tagit er tid. Vi är många och våra historier är ganska lika och kokar ofta ner till den enkla men omöjliga ekvationen; att älska någon som ibland och regelbundet tycker så illa om dig och det du gör. Hur löser man det? Hur gjorde du?!

Det är en svår fråga och jag kan ju aldrig göra något annat än att beskriva min/vår historia och hoppas att det finns korn i den som kan hjälpa er.

Jag och Karin har bråkat mycket. Som Karin har berättat var vi osams ofta och oförklarligt tills jag en kväll la ihop pusslet och konstaterade regelbundenheten i bråken. Jag minns fortfarande exakt var vi stod när jag tog tag i Karin under vår promenad och sa att det måste ha med pms att göra. Vi stod kvar en lång stund alldeles tysta i mörkret och jag kan fortfarande känna känslan av lättnad och skräck över konstaterat faktum. Jaha. Det är pms. Och nu då?

Men det är där det börjar; att konstatera faktum. Ofta tror jag att det är vi som lever tillsammans med pms som måste dra den slutsatsen. Det är lättare att se utifrån och det är lättare (om än inte lätt) för oss att ta upp det och prata om det.

Så vad gör man då? Några korta råd som hjälpt oss:

Prata om det – Enda sättet att alls förstå vad det handlar om är att prata om det. Och absolut inte när hon är i pmsen utan före och/eller efter.

Gör en plan – Vad gör vi nästa gång det händer? Skall vi vara ifrån varandra om det går? Är det ok att jag säger till när jag känner att det kan vara pms? Kan jag be dig gå undan och djupandas tills du lugnat ner dig? Vad säger vi till barnen om de märker av våra bråk?

Var lugn – Det här är svårast av allt. Som partner till någon med pms måste man försöka hålla sig lugn. Det är naturligtvis inte lätt i all ilska och kommentarer som sårar. Men det hjälper inte att be henne ”skärpa sig” och det hjälper inte att ge henne skuldkänslor. Det kommer bara att fördjupa ångesten och göra det än jobbigare.

Ställ krav – Samtidigt som man måste försöka hålla sig lugn och förstå att det hon säger egentligen inte är menat så kan man inte förväntas tåla vad som helst. Det är därför ni måste prata om det i förväg och göra en plan. Hur skall/får jag som partner hantera utbrotten som riktas mot mig? Vad gör jag om jag blir ledsen och inte orkar höra mer?

Krama – Bästa medicinen när det är tufft för henne i pmsen är en stor varm kram. Stryk hennes hår ur pannan på säg att du älskar henne. Jag lovar att det hjälper…

Lycka till och var rädda om varandra.

1 2 3 4 5 6 8