Hanna 30 år berättar

Hej Karin!

Jag är så tacksam för att du gick ut och uppmärksammade detta, som för många av oss är ett stort problem i vardagen. TACK!

Min historia börjar i gymnasiet, när jag gång på gång bröt ihop för ingenting. Det var min syster som berättade att jag säkert bara hade PMS, det går över fick jag höra. Det gör det också, varje gång mensen kommer så går det över, men dagarna innan är ett helvete. Ibland ett mindre ibland ett större, min tillvaro är inte densamma.

Jag är glad de pmsdagar jag kommer ur sängen. Jag är glad de pmsdagar jag inte är elak mot min man. Jag är glad de pmsdagar livet känns helt ok. De andra pmsdagarna består av, gråt, för allt, speciellt att livet inte är värt att leva. Det är inte värt, för det finns så mycket lidande som jag inte kan göra något åt, det är inte värt för naturen bara förstörs, det är inte värt för att jag är ful och tjock. Det är inte värt… osv. Jag har dock med åren lärt mig leva med denna funktionsnedsättning, jag har också delgett de som är mig närmast hur jag fungerar och idag mår jag ganska bra.

Jag tog tag i mina problem när jag träffade mannen i mitt liv, jag ville verkligen att det skulle fungera. Jag sökte hjälp hos min gynekolog och fick antidepressiva som jag skulle ta de där dagarna när det var som värst. Hon skrev dessutom ut ett recept på en hormonspiral. Den blev min räddning. PMS:n blev lindrigare och jag behöver inte äta antidepressiva piller längre. Numera slipper jag brista ut igråt när jag får fel mat på en restaurang (otroligt pinsamt), jag slipper kasta öl på folk och hamna i bråk (dricker inte när jag har PMS), jag vill inte ta livet av mig samt skär mig inte längre. Har fortfarande dagar jag är ledsen men nu låter jag inte hjärnan lura mig. Jag vet att snart blir jag ”frisk”, jag blir glad när tant röd knackar på dörren och vill ut :)

Kort om min historia, tack igen!

Med vänlig hälsning, Hanna 30 år

Tillbaka hos Malou

Idag var jag tillbaka hos Malou i Efter Tio i Tv4 för att berätta lite om alla reaktioner jag fått sen i tisdags då jag berättade om min pms för första gången. Det är ju inte bara till mig mail har strömmat in, diskussionerna är också igång på Efter Tio’s Facebookgrupp. Gå gärna in och titta där. Och här är inslaget igen för den som vill se.

 

Pms i senaste numret av Medicinsk Vetenskap

Omslag-MV-3-2013_WEBB

Karolinska Institutet ger ut en populärvetenskaplig tidskrift som heter Medicinsk Vetenskap och senaste numret handlar om pms:

”PMS bör tas på större allvar”
Kraftig nedstämdhet, ilska, ångest eller stora humörsvängningar. Premenstruellt syndrom, PMS, kan ha stor påverkan på både de drabbades och deras anhörigas livskvalitet. Men många söker aldrig hjälp för sina besvär trots att det finns att få.

Tidningen säljs på bla Pressbyrån och jag ska försöka få tag på en idag och rapportera om den här.

Risken med att ha en blogg och pms

warning

- Men hur ska du göra med bloggen när du har PMS?

Det är min fästman Anders som oroligt undrar när jag kommer hem på kvällen och berättar att jag just startat en blogg om mitt liv med pms. Att han undrar är inte så konstigt. Under mina värsta pmsanfall har jag inte bara farit ut på folk i min närhet utan också på Twitter och Facebook. Inte sådär jättebra när man har 12000 som följer och läser allt man skriver. Det senaste året har jag lärt mig att ha internetförbud den dag det är som värst, men om jag har en blogg som handlar om pms där jag ska skriva när jag har pms, vad händer då?

Ja vi får väl helt enkelt vänta och se vad som händer. Som sagt, min pms är bättre än på många år men man vet aldrig vissa månader är värre än andra. Kanske får jag märka de inläggen med varningstriangel…

Hjälp mot pms

forbjudet

Av era brev att döma verkar det finnas lika många lösningar på problemet pms som det finns kvinnor. Det som funkar för en funkar inte för en annan. Kanske är det därför det är så svårt att komma tillrätta med problemet?

Själv har jag testat det mesta: femal, örtteer, p-piller, akupunktur, terapi, östrogenplåster, lugnande, mineraler och vitaminer men det som funkar för mig just nu är några tabletter SSRI dagarna runt ägglossning, progesteronsalva (köpt på mialundinshop.se) tillskott av B6, B12 och sömn i massor. Viktigt att säga att det inte finns någon forskning på att progesteronsalva verkligen hjälper men många vittnar om att den gör det. Dessutom försöker jag se till att träna några dagar innan det ska sätta igång och försöker undvika kolhydrater. Fast det sista har jag aldrig lyckats med. Jag tycker så förtvivlat synd om mig själv när det är dags för en dålig period att jag måste unna mig godis, choklad, snacks och efterrätter…

Såhär skriver några av er som mailat hit till mig:

Hej! Min pärla till gynekolog rekommenderade mig att ta mina P-piller 2 eller möjligen 3 kartor i sträck. Jag valde 3 och fick på så vis Pms och mens bara en gång i kvartalet!!!!!!!!Jag fick ett nytt liv !!!!Tipsa alla detta!!

Hej!! Oj vad du är modig som vågar dela med dig. Jag har alltid tyckt att du verkar ascool, nu blev du ännu coolare. Kanske är detta en sak du redan vet men jag fick tipset av en vän att munkpeppar som finns att köpa på hälsokost skulle göra susen. Du kanske har testat och att det är som att dricka vatten med samma effekt – lite som att säga till mig att mensvärk löses med en panodil och sen är saken biff och då har jag ungefär lika länge mensvärk som du har pmds . Som sagt, du är modig och jag beundrar dig. Stor Kram

Känner att jag måste dela med mig av min erfarenhet från Kvantmedicin genom Angela Orsucci!!!
Nu har jag inte ”diagnos PMS” , (men är idag sjukskriven för utmattningssyndrom…) Hon har VERKLIGEN hjälpt mig!
Är inte lika psyko längre (haha) och då är det ändå två år sedan jag var där. Nu har är jag mammaledig sedan ett och ett halvt år tillbaka och känner att det snart är dags för ett besök igen… ;-) Kolla hennes hemsida http://www.awoc.nu!
Helt klart värt ett försök!

Många känner igen sig

Tack snälla alla ni som hört av er. Jag är helt överväldigad av gensvaret. Så hemskt att vi är så många som har det här problemet och inte får hjälp men så underbart att veta att man inte är ensam om detta. Precis som nån skrev: man känner sig som ett galet monster och man skäms så oerhört över detta.

Här är några av de kommentarer jag fick på Twitter igår. Jag kommer lägga upp de längre historierna som egna inlägg så vi kan diskutera och kommentera dem för sig. Fortsätt maila historier till karin@livetmedpms.se eller Twittra mig på @karinadelskold


Grät i en timme igår. Idag ska jag söka hjälp. Trodde det var jag som var gnällig och helt störd. Tack för att du gör det här. Det är så superviktigt. Du har nog räddat mitt äktenskap. Tack.

Tack för att du pratade om PMS i tv, inget att skämmas för, vi kvinnor är också människor! Igenkänningen var total! <3

Såå bra. Såå nödvändigt. Såå många som vi… Tack!

Såg just facit på mig själv i #eftertio

Tack! Tack, tack, tack, tack! Jag trodde att det var fel på mig. Tack!

Bara att veta att man inte r ensam om det gör ju att man kan se på sig själv som människa, inte monster. :)

Tack @karinadelskold för att du i @MalouEfterTio delar det vi många känner 2 veckor varje månad… nej även om det känns så när det är som mörkast. Men i idag tände du ett ljus i mitt mörker TACK

Ja det får väl bli en blogg då

Karin2011b.jpg

Jag tvekade in i det längsta om jag skulle vara öppen med min pms eller inte. Att jag någon gång skulle berätta var självklart. Men just nu? Nu när jag fått drömmjobbet  på tv, har massa roliga nya uppdrag och hela mitt liv äntligen flyter på så himla bra. Skulle jag berätta allt det mörka nu? Men så blev det så.

För en månad sen satt jag och grät på Bromma Flygplats. Jag hade precis skällt ut mannen jag älskar mest i hela mitt liv för nått han inte gjort och skrikit på mina barn innan de gick till skolan. Jag var mitt i ett ”pms-skov” och som vanligt var nerverna mer utanpå än inuti. Plötsligt kom Alexandra Pascalidou fram till mig. Det visade sig att vi skulle flyga tillsammans till Malmö för att vara med i en TV-inspelning. Hon undrade såklart var det var med mig. Jag förklarade hulkande att det var ingen fara. Jag är bara knäpp som vanligt en gång i måndaden. Inget att bry sig om. ”Men det här är ju inte klokt. Du borde berätta om det!” var hennes reaktion. Och innan jag visste ordet av hade hon sms:at Malou von Sivers som skulle ha en specialvecka om mens i TV4 nu under hösten.

Ja så idag satt jag där hos Malou och berättade som det var. Att de senaste åtta åren har varit ett helvete. Inte hela tiden men minst en vecka i månaden. Då har jag skrikit, bråkat, tappat livslusten, härjat, förstört relationer, jobb och möbler i extrema utrbrott. PMS. PMDS om man ska vara petnoga. Det där som man inte riktigt vet hur och varför det drabbar vissa kvinnor så hårt. Bara att det gör det och att det påverkar alla. Inte bara kvinnorna.

Idag pratade jag om detta offentligt för första gången. Och reaktionen blev enorm. På bara en timme fick jag tjugo mail och ännu fler kommentarer på Facebook och Twitter. Under dagen har det fullkomligt öst in fler mail och kommentarer. I ett försök att samla mina tankar och alla historier jag fått startade jag nu ikväll denna blogg. Ni får ha tålamod med design och layout och jag vet heller inte riktigt vad som kommer hända här eller vad det kommer bli för en blogg. Men en sak vet jag: vi är många som lider av allvarlig pms och vi måste prata mer om detta och dela våra erfarenheter. Och det tänkte jag vi skulle göra här. Välkomna eller vad man säger.

Foto: Theresia Köhlin

1 6 7 8